Det gule bladet, den svarte pupillen, Katrine Heiberg, Kolon

Mycket har sagts på senare år om den allt snålare poesiutgivningen hos de stora svenska förlagen. Något som i första hand missgynnar våra inhemska poeter, men i förlängningen blir också grannländerna drabbade, då vi så sällan ges möjlighet att läsa till exempel samtida norsk poesi i översättning. Visserligen har enstaka böcker av Steinar Opstad, Kristin Berget och Ingvild Lothe översatts, men det är svårt att få en överblick över hela kakan när bara några russin har plockats.

Katrine Heiberg, född 1992, debuterar med Det gule bladet, den svarte pupillen. Liksom Sonje Nyegaard, som jag skrev om i går, rör det sig om en lite diminutiv bok, med korta dikter på de lite drygt 50 sidorna: det är liksom långt till de danska dynamitarderna här. I gengäld blir det återhållsamma en utgångspunkt för en mer lågmäld diskussion av gemensamma ämnen. Ämnen som hur det är att leva när omständigheterna är svåra, om hur distansering blivit ett livsvillkor, om hur ont det gör när knoppar brister:

                      til en verden av stemmer

                      kom jeg forseglet.

                      det ble sagt at ansiktet mitt bar vitne, men

                      om hva            jeg kunne ikke svare

                      noen sa: det finnes noe uhørt bak disse øynene

                      eller var det det uhørte jeg forstilte?

                      jeg har en hang til misforståelser,

                      de springer ut som vårknopper,

                                           men ingen griper inn.

Heiberg skriver visuell dikt, och rör sig i generiska stadsmiljöer. Hon vill gestalta en verklighet som det är lätt att känna igen sig i. Man kunde säga att det är finstämt, men det vore då bara halva sanningen. Hennes inställning är rätt krass, när hon lär ut en livsinställning, utan att vilja propagera. Så här inte ska utan mer så här kan vi förhålla oss till världen, uttrycker dikterna. Då blir dikterna cyniska utan att bli bittra eller desillusionerade, och det är svårare än det låter. Egentligen är väl Heiberg för ung för att vara cynisk (som jag brukar säga till mina buttra elever). ”Vänta bara”, vill jag säga, men ångrar mig, och kan tycka att det är förnedrande att inte ta ungdomlig uppgivenhet på allvar.

Vad återstår för den utan hopp? När inte ens längtan duger. Med Bruno K. Öijers ord, ”jag har längtat efter något att längta efter” … Eller med Gustaf Frödings ord om kärleksdrömmen, ”som dröm var den vacker att få” … Nu vet jag inte om Heiberg håller med, men hon uttrycker något liknande med sin vackra längtan: ”å lengte er forgjeves / og de eneste.”

Det är drömmen som alstrar poesin. I Heibergs poetik ingår paradoxer, retoriska frågor, och hon vrider på sanningar för att göra dem sannare, och inte minst mer angelägna. Dikterna pekar också ut en önskan efter att något större ska finnas, något som kan förklara varför vår tillvaro är så världslig, när den borde ha förutsättningar att vara ett andligt mirakel. Det sker i dikter som uppvaktar förändringen, en benägenhet att det kunde vara annorlunda. Förändring är det nödvändigaste av allt, för annars stagnerar vi i vanan.

Jag gillar Heibergs finurligt rytmiska dikter, hennes förmåga att sätta punkt för sina resonemang innan de blir för övertydliga. Det resulterar i en suggestiv dikt som vistas i en slags utandning, i de säregna tomrum som uppstår mellan utsaga och förståelse. Risken är ju att poeten annars underskattar läsaren, och välter en massa förklaringar i dennes knä – Heiberg undviker den fallgropen, och har redan lärt sig att hushålla med tydligheten.

I stark poesi är vaghet ingen brist, och jag vågar påstå att det här är nästan överraskande stark poesi. Det Heiberg då gör är att hon bevarar gåtfullheten, utan att hemfalla till spetsfundigheter eller kryptiska teser. Här finns det gott om hopp att världen ska återgå till sin forna storhet.