Den för svenska
förhållanden relativt ovanliga prosadikten nyttjas då och då av Camilla
Hammarström – så också i hennes nya bok Den
synliga världen. I tre avsnitt varierar hon sitt ibland högstämt lyriska
tilltal (tänk Rilke, förmedlad på Karin Boyes språk) med rättframma utsagor.
Hon gör uppror mot den mätbara världen: ”Avsaknaden av mått inför det som är
och blir. Fröerna från ditt tänkande landar på olika platser. Upptar och spirar
mellan fjolårets tuvor.”
Det här är en
frustrerande ojämn bok. I några starka dikter ges Ovidius Metamorfoser lyrisk påstötning som heter duga, men i några andra
skriver Hammarström ekfraser som utgår från ”verkliga och påhittade konstverk”
från ett antal konstnärer, som Duchamp, Kiefer, Tizian. Dessa är kanske lite
för mekaniska, och då blir världen inte tillräckligt synlig. Hellre tar jag del
av de dikter som utgör en världsbeskrivning, där hon beskriver ett landskap som
det är desto lättare att se framför sig som både nödvändigt och värt att
bevara.
(Också publicerad i
Jönköpings-Posten 7/12 2018)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.