att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

30 dec. 2018

Vagant 4/2018


Knappt har värmen från förra numrets tryckning kylnat innan nästa nummer anländer – Vagant avslutar året med en spurt, och gör det med ett nummer som i sedvanlig ordning tar itu med några brännande frågor. Men det som mest kännetecknar det är att man presenterar texter som tänkt färdigt – att det alltid är gediget skrivet, och att exemplen inte stannar vid det uppenbara. Ett exempel är när Carl-Michael Edenborg i sin fasta spalt den här gången tar sig an begreppet ”slow death”, utifrån The Leather Nun och Apocalypse Now, men spårar det tillbaka till en dikt av Dante Gabriel Rossetti från 1848.

Det är döden som utgör något av ett tema, med flera nekrologer över årets döda, som Simon Hagerups fina text om Ursula K. Le Guin och Cornelius Jakhellns lika fina text om Paul Virilio – två författare som nog kommer att fortsätta läsas och kanske rentav bli ännu mer angelägna i framtiden. Mindre känd torde Pascale Casanova vara, fransk litteraturvetare, som också dog i år. John Swedenmark skriver om henne, främst om avhandlingen La république mondiale des lettres, och som jag får lust att läsa (den finns översatt till engelska, liksom hennes senare böcker om Beckett och Kafka).  


Christian Johannes Idskovs text om Yahya Hassan är också något av en nekrolog, med poeten som nu genomgår psykiatrisk behandling på obestämd tid. De fem åren som gått sedan han debuterade med stort genomslag har varit en irrande färd mot allt tyngre kriminalitet, men man borde inte bli så förvånad, då inslag av våld och kriminalitet förekom i riklig mängd i debutboken. Är Hassan död som författare? Tills vidare verkar det så.

Mats O. Svensson skriver om det österrikiska snillet Thomas Bernhard, som också han är död, sedan snart 30 år. Att det är 30 år sedan hans uppgörelse med nazismen, pjäsen Heldenplatz, hade premiär är förstås en anledning att uppmärksamma honom. Man kunde också bestrida att Bernhard är en död författare – speciellt i Sverige har hans böcker fått ett uppsving under 2000-talet, tack vare Jan-Erik Bornlids outtröttliga översättningar.

Vidare har fotografen Eivind Senneset skrivit om hur man tar bilder som berör döden utan att de blir sentimentala. Tröttnar man på döden finns det som vanligt en ambitiös recensionsavdelning, som bland annat tar upp tre nya norska böcker där författare skriver om läsning och skrivande. En av dem är Knausgård, och det torde intressera alla hans svenska fans. Fast Odd W. Surén tycker att Terje Holtet Larsens bok, Hjemløsheten, är bättre.    

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar