att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

8 dec. 2018

Blå og mørke spor, Naja Marie Aidt, Catherine Raben Davidsen, Gyldendal


En av årets stora läsupplevelser var Naja Marie Aidts gränsöverskridande bok om sin döda son, Om döden tagit något från dig så ge det tillbaka. Kanske inte den bästa, men definitivt en av de mest omvälvande. Den var, i likhet med åtskilliga andra danska pärlor vi kunnat läsa på svenska på senare år, översatt av Johanne Lykke Holm.

Hur går man vidare? Aidt är en produktiv författare, och ger nu ut en ny bok på danska, i samarbete med konstnären Cathrine Raben Davidsen. Blå og mørke spor är egentligen två korta böcker i en, som samlar projekten Voice of the Shuttle från 2007 och Blå Spor från 2018. Så den utgår bara delvis från döden, även om den förblir ett starkt inslag i dikterna.


Först måste sägas att bilderna är överrumplande. De blottställer djupa skikt, och visar även dem starka känslor. Raben Davidsen arbetar med en lekfull surrealism, en våldsam fantasi, och resultatet är ett samspel mellan det mörka och det blå – den melankoliska grundtonen som ger vemodet stort spelrum, och spontaniteten är konstant närvarande. Det är ytterst fantasifullt, läckert på ett oroande sätt, med människor och djur i ovana och identitetsbytande postitioner.

Dikterna består av, kunde man säga, arton svarta och nio blå. Alltså en rätt kort samling, men ovanligt nog förekommer en sömlös samverkan mellan ord och bild i den här boken. Och dikterna lyckas vara både överraskande och självklara när de presenteras, efter att ögat har acklimatiserat sig vid bildernas säregna lyster, en mix av det glanslösa och det intensiva.

Dikterna utgör ett slags libretto till bildernas tonsättning, en musik som utbryter och lindar in tystnaden i toner. Dikterna handlar om saknad mer än om frånvaro, och balanserar det abstrakta med det konkreta:

                      sådan så jeg dig
                      i nattemørket
                      det isnede
                      det sved i mig
                      det sortnede
                      et brev af blod og sne

Att läsa dikterna blir som att upptäcka blinkande ljus i mörkret. Och jag kan inte bli kvitt intrycket av bildernas oroande inslag, hur deras råhet förstärker mitt eget vemod: varför har jag ägnat så lite tid åt att lära mig betrakta bildkonst med det allvar den förtjänar?

Den förlamande sorgen som fanns i Aidts tidigare bok har avlagt en del spår även i den här boken, även om det mer liknar en grundinställning – vi kan ju inte rå för att vi blivit de vi är. Och vi skriver av orsaker som är lika uppenbara som de är hemliga. Hennes skrivande befinner sig i en slags transit. I det hyperaktuella efterordet diskuteras saker som Arnaults våldtäktsdom (den från tidigare i höst), och vidare kallar Aidt Raben Davidsens bilder för ”våldsamma”, och ja, de är ju det, men de är också sköra, och skulle kanske inte ha blivit lika drabbande utan denna sprödhet.

Att säga att det här är en vacker bok låter kanske förminskande, men jag menar det på inget annat sätt än som stort beröm. Det vackra finns både i illustrationerna och i dikterna, men det är en skönhet som behöver förtydligas, då det vackra har sina tradiga konnotationer hos så många: fatta någon gång att skönhet ibland kan vara kopplat till det halvt livsfarliga, till det sublima som skrämmer oss till estetisk underkastelse.  

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar