att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

21 dec. 2018

Skygger (Eurydike siger), Elfriede Jelinek, översättning Judyta Preis & Jørgen Herman Monrad, Basilisk


Elfriede Jelineks Nobelpris i litteratur 2004 hör till Akademiens mest kontroversiella, vilket blivit ett tecken på futtigheten hos svenska läsare. Knut Ahnlund fann anledning att året därpå skriva en smädeskrift om hennes obetydlighet som författare – ironiskt nog gick han i fällan och skrev en text som var exakt lika märgfull som hennes egna texter, som om bläcket i hennes böcker runnit rätt in i hans blod.

Som det ska vara! Priset, och priser för den delen, ska debatteras och ifrågasättas, vara vattendelare, för det är så de hålls levande. När konsensus råder är det fara och färde för konstnärlig utveckling. Men nog fan får man vara bra osensitiv som läsare för att inte uppskatta de jelineska utgjutelserna, i vilken form de än ger sig tillkänna. Hela grejen är ju att hennes böcker ska vara kompromisslöst ordrika och utmattande i sina böljande sjok av anfall. Tycker man sådant är jobbigt har man gravt missförstått vad läsning är. 

Skygger (Eurydike siger) skrevs ursprungligen för att ingå i en föreställning i Essen 2014 med Monteverdis opera och Patrick Delcroix’ balett, med Jelineks text framförd som en monolog i mitten. Nu har den överförts till danska av Judyta Preis och Jørgen Herman Monrad, som också skrivit ett fint efterord, som visar vilken tradition Jelinek skriver mot. Eurydike, fast i skuggriket, behöver läsas som en del av en längre serie kvinnor vars enda sätt att uppnå frihet är att inträda i döden: Ibsens Hedda Gabler, Strindbergs Fröken Julie, Ingeborg Bachmanns Malina …

Jelinek själv väljer att inleda med Poes bekanta ord från Poes essä om ”Kompositionens filosofi”, om en ung vacker kvinna som det mest poetiska materialet för en konstnär. I den här texten genomgår rollerna en förändring, där Orfeus blir bifiguren som rör sig i kulisserna, medan Eurydike tar en central plats som den drivande rösten.

Här vill Eurydike hellre bli kvar i underjorden än att följa med Orfeus tillbaka till de levandes skara. Här pekas alla inbilska egoistiska hjältar ut: tänk om de bara hade vett att låta de lidande vara – håll upp med dina hjältedåd en stund och se om inte världen kan bli bättre ändå.

I Jelineks bryskt känsliga händer blir Eurydike en skugga som talar. Redan i första scenen definieras hon som författare, när något glider nedför hennes lår, eller om det rör sig uppför hennes ben – något vått, tunt, kallt. Ormen som har bitit henne till döds? Eller mensblod? Eller säd från Orfeus? Eller, som Preis och Monrad menar i efterordet, kanske bläck …? I vart fall är hon en uttalad författare, och boken består av hennes röst, hennes monolog.

Orfeus reduceras till ”sångaren”, han som har horder av groupisar efter sig, ”hvinepigerne”, och Eurydike berättar rättframt men utan bitterhet om en rockstjärna som tar för sig. Den aggressivitet som Jelinek frammanar ur ett välkänt material kan påminna om den behandling Jean Rhys utsatte Charlotte Brontës roman Jane Eyre för när hon drygt hundra år senare skrev Sargassohavet.  

Och Eurydike är fången i sina olika roller, där hon ömsom är kaxig och självständig och ömsom ångestdrabbad shopaholic som bedövar ångesten med konsumtion: ”Jeg køber noget til mig selv, så jeg endelig kan forsvinde.” I texten vävs också en del varsamma anakronismer in, som google earth och mobilfotoorgier. Men det blir en text inte bara om nutida faror i konsumism och idoldyrkan, utan också Eurydikes upplevelse av saknad. Hon kan inte lindra sina begär med ständigt nya inköp, och Orfeus kan förstås, i enlighet med Jelineks cyniska estetik, inte heller lindra sina begär med ständigt nya unga kvinnors kroppar.

Fortfarande är Elfriede Jelinek en författare som är svårhanterad. Feminister har också svårt att läsa henne med uppskattning, då hon vrider könsrollerna ut och in, och inte heller entydigt glorifierar kvinnliga karaktärer. Jag vet, det är en förenklad läsning, men ändå värd att beakta, hur en viss typ av författare lyckas bli så här svårälskade. För att hon gör dig så osäker – för att hon är så genuint subversiv, att du tvingas omvärdera din inställning och dina värderingar. Och för att hon är så arg, så förbehållslöst och ocharmigt arg. 

Liksom författare tål kritik och förebråelser tål gamla myter nytolkningar. Jelinek utplånar inte Orfeus ur historien, utan ger honom perspektiv och framför allt ger hon Eurydike ny välbehövlig luft i sina lungor. ”The blessed will not care what angle they are regarded from, / Having nothing to hide”, som Auden skrev i ”In Praise of Limestone”. Något liknande kan sägas inte bara om Orfeus utan även om Jelinek.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar