att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

8 dec. 2018

Radera. Tippex, tusch, tråd och andra poetiska tekniker, Lisa Schmidt, Glänta


Vet du vad raderingspoesi är? Det är faktiskt ganska stor chans att du gör det, eftersom du läser den här texten. Min gissning av den demografiska bernurläsaren är att hen är mer än genomsnittligt intresserad av poesi, och då blir man genast insatt i den utveckling som skett inom poesins fält på senare år.

Fast, det är förstås i och med modernismen (från ca tidigt 1920-tal och framåt) man lär sig betrakta poesin som den öppnaste konstformen av alla, där det vi kallar ”en dikt” kan se ut nästan hur som helst. Det har blivit ett pluralistiskt begrepp.


Lisa Schmidts doktorsavhandling försvarades 30 november i år på Göteborgs universitet, och den heter Radera. Tippex, tusch, tråd och andra poetiska tekniker. I korthet har hon intresserat sig för poeter som bearbetar existerande texter. Till sin hjälp, utöver den vederbörliga teoriapparaten, har hon Ezra Pounds kända devis ”Make it new!”, som visserligen kan betyda både det ena och det andra, det vill säga, vad menade han egentligen med ”det”? Som Schmidt nog uppfattar det ska det gamla bearbetas och göras nytt, och gärna för mig.

Då talar hon om ”erasure poetry”, försvenskat till raderingspoesi, som både är ett motsatsord till och ett komplement till palimpsest-tekniken. Hon betonar diktens visuella aspekter, och uppfinner bergreppet ”dialogisk ikonicitet” för att förklara de här dikternas försök att kommunicera med läsaren – dock, en läsare som lika gärna kan kallas betraktare, eftersom de dikter hon undersöker ingår i ett samröre med bildkonsten.

De dikter Schmidt har valt till sin undersökning är främst anglosaxisk, däribland konstnären Jen Bervin, vars bearbetning av Shakespeares sonetter, Nets, ju påpassligt nog utkom på svenska som Nät tidigare i år. Men hon rör sig också bakåt i tiden, till 60-talets politiska konkretism med svenska exempel, och faktiskt även så långt som till Mallarmés kufiska tärningskast-dikt, vars franska titel torde vara så bekant för läsaren att jag avstår från att återge den här – det skulle bara uppfattas som redundans …

Snålt nog avstår hon från att ta med Lars Mikael Raattamaas Svensk dikt från 2006. Åtminstone delar av den uppfyller med råge hennes kriterier på bearbetad dikt. Några av dessa aspekter har med plagiat och intertextualitet att göra. En annan sak som kunde ha beaktas är hur många svenska poeter på 2000-talet avslutar sina diktsamlingar med långa listor över författare vars citat ingår i deras böcker, förvrängda och autentiska citat som samspelar med varandra i de texter som vävts – just väven är en metafor som begagnas i avhandlingen. Jag tycker också att diskussionen om parodi kunde ha nyanserats, till exempel genom att uppmärksamma Jesper Svenbros ganska radikala tanke om parodin i den bok om Rimbaud som han gav ut förra året, Vad poeten får höra när det blir tal om blommor.

En bok som diskuteras är Ronald Johnsons Radi os från 1977, som raderar från John Miltons Paradise Lost. Schmidt visar hur det var Sarah Dillon som använde palimpsesten som en metafor för deckarläsarens arbete med att frilägga ledtrådarna, helt enkelt tvätta fram de dolda innebörderna ur textens nedsmutsade yta. Deckaren har ju sitt underliggande narrativ. Mest känd är förstås tekniken utifrån Gilbart och Gubars läsning av kvinnliga 1800-talsromaner i The Madwoman in the Attic, det vill säga hur författarna medvetet dolde det egentliga subversiva narrativet under en yta som var anpassad till den patriarkala tidsandan.   

Schmidt har hittat spännande exempel att diskutera, men verkar inte riktigt veta vad hon ska göra i analysdelen. Ja, vad ska man göra med de här dikterna, som knappt låter sig läsas? Relationen mellan att skapa och vanställa kunde nog ha diskuterats tydligare. Samtidigt styrs hennes arbete av att det nödvändigtvis måste bli en deskriptiv bok, eftersom hon måste presentera ämnet och bakgrunden så utförligt, på bekostnad av den kritiska diskussionen.

Men som sagt, problemet ligger egentligen utanför hennes arbete: hur fan ska man läsa de här ”dikterna” egentligen”? Att göra dem rättvisa innebär att du måste skapa nya läsarter, då de befinner sig vid sidan av både litteraturen och konsten. Schmidt betonar affiniteten mellan text och textur, och dikten som både text och textil, och därmed taktil. Tyvärr ser digitaliseringen ut att förstöra mycket av de här relationerna, så det är kanske bokens dödsryckningar vi bevittnar.  

Dock blir jag imponerad av enskildheter, och kan inte låta bli att fascineras av Ariana Boussard-Reifel, som 2007 utgav Between the Lines, som tar en rasistisk bok, utgiven 1987, och skär ut allt som är svart i den – orden, alltså – och får som resultat en helvit bok, och som därmed kan uppfylla ambitionen i den ursprungliga texten. Få raderingspoeter går lika långt, kan man minst sagt säga.

Det är ett arbete som pekar ut själva kärnan i Schmidts resonemang: att radera blir därmed ett sätt att accentuera originaltexten, att göra den synligare. När Schmidt tolkar just Bervins Nät – en bok jag på ett ambivalent sätt ändå gärna rekommenderar – vet jag dock inte om jag helt håller med henne, när hon vill ”beskriva verket som en ompositionering hellre än ett raderande, och som ett upp och ned-vändande av hierarkiska strukturer.”   

Från barockens figurdikter via modernismens spratt och konkretismens bilddikter, till vår tids utsuddningar – varje subgenre har sina begränsningar. Det bästa som kan sägas om många av poeternas upptåg blir väl att de är framförda i en slags ”hellre än bra”-estetik, det vill säga att de är intressanta i sig, men kanske också lite tröttsamma i längden.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar