att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

30 okt. 2014

Alkemistens dotter, Carl-Michael Edenborg


Rebis föds 1781. Det är en besvärlig födsel, och modern klarar sig inte. Inte helt ovanligt, då detsamma hände när Mary Shelley föddes även hon mot slutet av detta århundrade. När Rebis är tretton dör fadern, och hon blir föräldralös, och fri. Fri vill säga att utföra det uppdrag fadern lagt på hennes axlar: att utplåna mänskligheten och rentav världsalltet, och i förlängningen döda Döden. Det ska ske med hjälp av alkemin, i vars lära hon gått sedan barnsben, och vars visa sten ska visa sig ha dessa destruktiva egenskaper.

Det är intrigen i Carl-Michael Edenborgs andra roman, Alkemistens dotter. Den har en nästan osannolikt hemsk premiss, och man tvingas gång på gång lugna de upprörda nerverna med att det ju bara är fiktion, en poetisk fantasi lika mycket som ett nihilistiskt tankeexperiment.

Liksom i föregångaren Mitt grymma öde, romanen om Händel, blir du som läsare kapad av en berättarröst som trivs med att gå för långt, som snarare än överskrider gränser överrusar dem i sin iver att springa till överdrift. Det är en smaksak om det då blir underhållande, eller bara för underhållande. Det finns i själva utförandet en pigghet som åtminstone jag finner smått oanständigt oemotståndlig. Samtidigt hotar romanen att kantra av alla infallsrika upptåg, att den kan uppfattas som spretig. Dock måste framhållas att den berättas något mer återhållsamt än förra romanen, som om Edenborg här tuktar sitt mest ivriga flöde,  som om han litar på att berättelsen i sig ska vara tillräcklig. Och det är den.

Rebis indoktrineras i ondska, på sant klassiskt uppochnedvänt maner, med motsatta värden. Det sker med hjälp av en udda men konstruktiv pedagogik: ”Endast misstaget och missförståndet leder till vetande”, hävdar lärarfadern, som också förordar visdom före kunskap. Lärarläsaren antecknar flitigt … Gud ersätts av något som heter ”den Oformliga”. För att göra Rebis härdad måste allt som strävar mot godhet förintas, då allt ska tjäna ett lägre syfte.

Edenborg utnyttjar den historiska romanens gynnsamma läge, och det måste sägas att sällan har väl apokalypsen förtäljts med sådan fräck friskhet. Ett litet problem med intrigen är väl att vi läser boken drygt två hundra år efteråt, och vet på förhand att Rebis måste ha misslyckats med sitt uppsåt – vari består då spänningen? Å andra sidan verkar syftet främst ha varit att förmedla den sinistra atmosfären, och det är något som lyckas förträffligt.

Det är en skamlös pastisch, även om det med viss rätt kan hävdas att all litteratur i någon mån är pastisch, att det inte går att skriva originellt. Joyce försökte, två gånger, med halvdant resultat. Edenborgs pastisch är en äventyrsroman, en pikaresk av ond natur, med inslag av crossdressing, ockultism, avrättningar, ultravåld, samt långa filosofiska diskussioner. När Rebis, som i romanen reser ned till Paris och Berlin i sin jakt på kunskap – förlåt, visdom – hamnar i Greifswald träffar hon pratkvarnen Thorild, som gör ett kanske lite för långt gästspel, där skräckromanen övergår i fars. Hans svada får mig att tänka på en nutida svensk offentlig författarkollega, även om den typen av anakronismer kan vara oavsiktliga.

Kanske det är ett större berättartekniskt problem att Rebis hotar att bli för instrumentell, en målstyrd robot. Utan att avslöja för mycket av intrigen kan sägas att hon utvecklas i olika riktningar, i takt med att hennes inlärda värderingar möter motstånd i form av nya karaktärer av färgstarkt slag. Rebis fördjupas verkligen, utifrån aspekten att den ondska hon lärt sig genomskåda inte är heltäckande. Jo, uselheten firar triumfer överallt, men liksom henne kan vi någon gång se exempel på motsatsen. Och så djuren: vari ligger deras skuld i den djävliga världen?

Några tidsskildringar från Stockholm, som Rebis upplever som barn, givetvis med Bellman i en liten biroll, ger ett ohyggligt intryck: ”Stockholm var en vägg av vansinne. Vi kastades omedelbart in i ett virrvarr, ett kaos, en häxvirvel, en blodstorm av människor, varor, djur, ljud, vätskor.” Ofta fungerar det teatraliska anslaget. Du inbjuds att närvara när hemskheterna planeras och föds, och det är just en närvarokänsla som förmedlas. 

Filosofins berömda formel att det tredje inte är givet på förhand (tertium non datur) kan tillämpas även på Edenborgs roman, som då i sig illustrerar sin alkemistiska tanke. Här finns så mycket dödsfödande att det ibland svindlar, men det är förstås meningen att det ska bli så här oroligt och så här livsföraktande. Rebis är en trotsare, och nog finns det från Edenborgs sida en fullständig lojalitet och kärlek investerad i porträttet av henne. Och nog blir man som läsare nästan lika förtjust, känner hur sympatin för det onda ökar, och vill henne och hennes projekt så väl, ända fram till den oväntade sista meningen.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar