Trollskärvan, Torborg Nedreaas, översättning Cilla Naumann, Wahlström & Widstrand

 

Förra sommaren gjorde jag en sällsam upptäckt: den norska författaren Torborg Nedreaas. Hennes roman från 1947, Av måneskinn gror det ingenting var nog den bästa bok jag läste i fjol. Lyckligtvis kom den på svenska, i Cilla Naumanns översättning, i januari i år, och många svenska läsare vittnar om samma upplevelse som jag har haft. Det här är helt enkelt omistlig skandinavisk litteratur, i paritet med Tarjei Vesaas, Tove Ditlevsen och Rut Hillarp.

Redan nu fortsätter utgivningen, med Naumanns översättning av Trollskärvan, del ett i trilogin om Herdis Hauges uppväxt i Bergen i början av 1900-talet. Till hösten kommer del två, Musik från en blå brunn, allmänt hållen som Nedreaas mästerverk. I Rakel Christina Granaas essä i Nordisk kvinnolitteraturhistoria kallas Trollskärvan för novellsamling, något som både stämmer och är missvisande. Förvisso berättas om olika människoöden inom bokens pärmar, med skiften av berättarperspektiv, men med ett klart fokus på Herdis situation.

Platsen kallas Sølverstad, ett fiktivt namn på stadsdelen Møhlenpris i Bergen. Tidpunkten är 1914, och Herdis är ett mobbat barn. Det är fattigt, smutsigt och eländigt. Mer än något annat är elakheten utbredd. Herdis får i sin hand en glasskärva, och när hon ser genom den blir världen förtrollad, och vacker. Ett sådant verktyg kan behövas, då världen är inskränkt, småsint och hotfull. Här finns inte bara mobbare, utan också pedofiler, fastän beteckningen förstås var okänd både 1914 och 1950, när romanen utkom.

Skickligt, för att inte säga fenomenalt, skildrar Nedreaas barnets tunna gräns mellan lögn och sanning, och dröm och verklighet. Som barn ljög jag hela tiden, och skyllde på livlig fantasi. Det satte mig förstås i knipa ibland, och Herdis är också ett sådant barn: iakttagande, fabulerande. Hon skapar bilder, och Nedreaas skrivande är ett ständigt tour de force, en stilens förhöjning som både imponerar och skrämmer, så som allt som vidrör det sublima plägar göra.

För det här är en storslagen roman. Armodet, umbärandena och äcklet har satt sig i stämningen. Herdis är både utstött och kantstött. Där finns tyrannen Evelyn, hantlangarna Mathilde och Borghild, den stackars Gusta, amerikaåtervänderskan Julia, och pojken Finn, med en pappa som bär på mörka hemligheter och en toxisk maskulinitet. Allt det här får Nedreaas fram, inte genom övertydliga didaktiska anspråk, utan genom en form som växlar läge mellan offer och förövare, och visar att i den här specifika omgivningen är alla offer. Miljön fördärvar alla mänskliga förehavanden.

Dödsfall och förlossningar avlöser varandra. Föräldrar är kulissfigurer, i bästa fall med en komplett uppsättning, men oftast är någon av föräldrarna ute ur bilden. De som finns kvar bidrar till förtrycket, kanske bara av den simpla anledningen att den som befinner sig på botten söker efter någon som ligger ännu sämre till för att bli kvitt sitt nederlags frustration. Skammen och förnedringen är så självklara inslag att de inte behöver verbaliseras: de finns där, lika påtagliga som ångesten som gör tidig debut hos barnen, långt innan de börjar lekskolan.

Vi idylliserar gärna barndomen, men i själva verket är den mer än något annat präglad av otrygghet, ängslan och fanskap. Denna barnets rädsla inför allt riskabelt har beröringspunkter med Stig Dagermans suveräna uppväxtskildring Bränt barn, som utkom två år innan Nedreaas roman. Herdis har internaliserat föräldrarnas hat. Hon är utanför också deras värld, och kan bara passivt betrakta deras ständiga gräl och försoningar – pappan slösar pengar på böcker – utan att någonsin bli delaktig i familjen. Mesta tiden befinner sig Herdis utomhus, i primitiva lekar där hon i bästa fall undslipper bestraffningar.

Denna mobbningens mekanismer vet Nedreaas en hel del om, när hon gestaltar Herdis erfarenhet, förmedlad av fröken på lekskolan: ”Hon visste att förmågan att uppfatta sociala avstånd är något av det första barn och hundar lär sig – särskilt avstånden nedåt.” Eller Finns erfarenhet, av att plåga Herdis:

Vid närmare eftertanke tänkte Finn inte släppa henne utför trappan så att hon slog ihjäl sig, men det smakade gott att se hennes blick ned i avgrunden. Det smakade gott! Nu var hon rädd, nu var hon så pass rädd att hon kunde hålla käft i två minuter!

Torborg Nedreaas dog 1987, för övrigt samma år som Elizabeth Smarts mästerverk Vid Grand Central Station där satt jag och grät kom på svenska; den skrevs ju strax innan I månskenet växer ingenting. Man kan verkligen fråga sig hur vi svenskar kan ha gått miste om detta författarskap i vår närhet. Endast månskensromanen har tidigare översatts, redan 1948. Men i takt med att det på senare tid kommit engelska översättningar av bland andra danska Ditlevsen, svenska Gun-Britt Sundström och finska Pirkko Saisio – Nedreaas Nothing Grows by Moonlight kom förra året i en nyutgåva på engelska (den översattes redan 1987) – har också svenska läsare fått upp ögonen för vilken fantastisk litteratur som våra grannländer äger.