Ylva Gripfelts debut Det gudomliga tillståndet från 2023 var en sparsmakat skriven diktberättelse som var helt självklar att nominera till Borås Tidnings debutantpris, med vår motivering ”en diktsamling som tassar runt en kusligt ordknapp barndom.” Men vi som bryr oss om samtidslitteraturen kunde förstås läsa henne redan i Skurups skrivarlinjes antologi från 2016, den här boken var en gång ett träd som jag gömde mig bakom när jag spionerade på dig.
När hon nu ger ut sin andra bok är förväntningarna högt ställda. Man gråter liknar till sin yttre form en klassisk story om ett uppbrott från en kärleksrelation. Det här har det förstås skrivits miljarder fantastiska poplåtar om – den bästa är kanske Johnny Thunders ”You Can’t Put Your Arms Around a Memory”. (Vi kan för ögonblicket ignorera att han stal idén från Vergilius.)
Så det är på klassisk mark vi befinner oss. Gripfelts diktjag ältar en kvinna som kallas både ful och vacker – en illustration till hur våra känslor är rov för samma makter som naturen, vilket förstås Shakespeare visste när han skrev sina sonetter. Bokens första rad lyder: ”man är ledsen”, ett tema som upprepas genom det flätverk som diktsamlingen består av. Det är skrivet i besatthetens tonart, men faktiskt finns också en viss försoning.
Diktjaget består inte bara av ädla känslor (säg den förälskade som klarat sig undan svartsjukans värre sidor). Det sägs att kärlek och krig tar fram människans bästa och sämsta sidor (sant!). Här finns småsintheten, när diktjaget brottas med skulden. Andra puddingar finns förstås, men vad hjälper det när det är ”hon” som saknas. Lakoniskt konstateras: ”det är en känsla och man sitter fast i den”. Ofta består dikterna bara av en handfull rader, eller som i det här fallet, en ensam rad på boksidan – ungefär som i Ola Juléns sorgkantade Orissa.
Gripfelt skriver om desperationen, hjälplösheten, övergivenheten, och den brist som uppstår i frånvaron av den älskade: ”om man kunde skulle man skala denna rustning av gråt / tills man hittade en tår som var verklig”. Vad är det som får oss att gråta? Gör vi det för att vi vet att man ska göra det? Går det att tänka sig att gråten är performativ – inför oss själva? Vad är verkliga tårar och vad är låtsastårar?
Svartsjukan tvingar in oss i ett tillstånd av definitiva utsagor, av det som är bestämt och inordnat. Man kan fråga sig – är inte ordet ”man” belastat? – om det går att säga något nytt om olycklig kärlek. Gripfelt svarar:
man är rädd för sin egen röst
man är rädd för att inte ha gripit tillfället
man är rädd, hela tiden rädd
man gråter
Med andra ord: ja, hon lyckas säga nya saker. Det här är en bok som är mer övertygande än debuten, som tar större risker och vågar låta diktjaget omfamna hela vidden av känslor, också de löjliga och de primitiva, de som inte ställer oss i vår bästa dager men som är skoningslöst ärliga. När en relation tar slut minns vi de lyckliga stunderna och sopar undan de olyckliga. Det är väl en rimlig överlevnadsmekanism: ”men man går sönder / så på vilket sätt är det meningen / att man ska stå ut”.
Hur läker man då ett brustet hjärta? Det är en fråga Christopher Garplind brukar fråga sina gäster i tv-programmet ”Cyklopernas land”, utan att någonsin få ett lika bra svar som det jag fick höra: ”lär dig latin, för då kommer all ditt fokus att hamna där”. Men vem sa det, för nu har jag penibelt nog glömt det? Var det Dorothy Parker (det borde ha varit hon)? Vi kan lika gärna ge sista ordet till henne – hon tar det ändå (det här är sista strofen i ”War Song”):
Only, for the nights that were,
Soldier, and the dawn that came,
When in sleep you turn to her
Call her by my name.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.