Älskad och saknad, Susie Boyt, översättning Eva Åsefeldt, Bonniers

 

Älskad och saknad är en dålig titel på en roman. Varför ska jag läsa dig? frågar jag boken där den vilar passivt i en av mina digra TBR-staplar. En förmildrande omständighet är att originaltiteln är bättre: Loved and Missed kan också antyda en översättning som betyder ”Försökte älska och misslyckades”. En annan förmildrande omständighet är att författaren Susie Boyt är dotter till konstnären Lucien Freud, och därmed barnbarnsbarn till Sigmund Freud.

Nej, jag är inte sensationslysten (jag undvek att läsa Esther Freud när det begav sig), men jag är inte sämre människa än att jag kan bli nyfiken. Förvisso hade Lucien Freud många barn – ”ungefär” fjorton stycken, brukar det uppges – och ett av dem är den fenomenala designern Bella Freud, vars podcast ”Fashion Neurosis” är en av endast två poddar jag slaviskt följer.

Grattis till mig, för jag gillade verkligen den här intelligenta romanen. Man kunde beskriva den som antitesen till fantasy. Äsch, jag fattar väl att somliga gärna läser fantasy, romantasy, SMUT, och så vidare – men ärligt, vad kan slå grå brittisk realism av bästa märke? Ibland är det så enkelt som att verkligheten är den bästa fiktionen.

Som motto fungerar några ord om försoning av den kanske mest empatiska brittiska poeten, Stevie Smith (ofattbart att hon är så dåligt representerad i svenska översättningar). Det sätter tonen för en roman som är skriven i förlåtelsens tonart. Ruth har en dotter, Eleanor, som blir gravid och oförmögen att ta hand om sin dotter, Lily. I en handvändning skänker Ruth en rejäl summa pengar och en målning, och mer eller mindre adopterar sitt barnbarn, alltmedan den hjälplösa Eleanor tynar bort i en diffus form av missbruk och hemlöshet.

Det är kanske inte snyggt gjort, men lika kanske är det en livräddande åtgärd. Sådana åtgärder blir ibland oetiska. Ruth är lärare, och det finns i skildringen av skolvärlden något av det mest autentiska jag läst från den sidan, till exempel i iakttagelserna av de unga eleverna. Jag kan ibland fråga mig vad som krävs för att skapa stor litteratur, om det är intelligens, uthållighet eller mod. I Susie Boyts fall lutar jag mot att det är förvärvad kunskap som har gjort henne så bra. Hon skriver om hur andra ser på oss och hur dömande vi själva kan vara mot andra.

Boyts blick på detaljer är nyanserad och mångskiktad. Det är svårt att förhålla sig till svåra problem med en svartvit blick, så det här blir en berättelse om gråzoner. Redan som barn fick Ruth ta hand om sin egen mamma, så det är ett mönster som upprepas. Somliga människor tvingas ta reda på sådana sanningar om sig själv, sanningar om omsorg och det pris som måste betalas. Det här är då litteratur för vuxna människor. En roman om livet, kort och gott.

Jag ska inte heller glömma att påpeka hur roligt Boyt skriver. Kanske det här är den roligaste brittiska romanen sedan Martin Amis glansdagar. Här finns den sardoniska humorn, som när Ruth ser en välgörenhetsbössa där det står ”Rädda Barnen”, och stillsamt – och fullt rimligt – frågar: ”Men mammorna då?” Eller som när en kvinna skildras så här: ”Hon var […] ett fotbollslag vars halsduk jag inte skulle ta på mig om jag så hamnade mitt i en snöstorm.” Det är samtidigt en humor som vilar över en avgrund, som när Ruth begrundar vad hon ska köpa till en av Eleanors födelsedagar: ”Vad ger man till den som inte har någonting!” (Notera det ilskna utropstecknet!)

När samhället fallerar får individerna göra sina uppoffringar. Boyt förmedlar rysliga erfarenheter. Hon har också gett sin roman en lämplig form, och det slår mig att det är kanske en fruktbar väg att gå för romanen för att den ska undvika att stagnera i alltför klassisk och konventionell dramaturgi. I den här romanen sker många brott i händelseutvecklingen, som om berättelsen drabbas av nya infall medan allting pågår. Då bildas en dramaturgi som kanske mer liknar verkligheten, som ju inte alls är uppbyggd utifrån färdiga mallar. Så sett blir autofiktionen – denna ifrågasatta och bespottade genre – äreräddad på något vis, genom att utgöra den egentliga realistiska romanen. Verkligheten är flytande och under förhandling. Berättelsen byter spår, och medan få romaner blir bättre efter halva boken är det här ett sådant undantag: det är en bok som blir bättre och bättre ju mer du läser i den, och det blir också delvis en annan bok i sista kapitlet, där Lily tar mer plats.

Om du har sett en brittisk tv-serie någon gång kanske du har slagits av den rappa dialogen, något som svårligen går att överföra till en svensk kontext utan att det blir för verklighetsfrämmande. Inga svenska jobb har lika kvicka och snabbtänkta kolleger, liksom. Nåväl, Eva Åsefeldt är en erkänd översättare som oftast prickar rätt, även om jag är tveksam till hur en allusion till Philip Larkins berömda utsaga hanteras, när Ruth återger det så här: ”Depression är för mig vad Wordsworth var för påskliljor”. Kanske Boyt har tagit miste, men nog menade Larkin tvärtom: ”Deprivation is for me what daffodils were for Wordsworth”.

Det är en randanmärkning i denna piggt skrivna roman som på ett förenklat sätt kan sägas kretsa kring kvinnors liv – märk väl, inte ”kvinnans” liv i singular. Sådana som Ulf Lundell kan ägna en livstid åt att söka efter den enskilda ”kvinnan” som en förlösning (snarare utlösning, befarar jag). Romanfiguren Ruth är minst av allt en sådan frälsargestalt, utan en av dessa oroliga själar som har sina goda och sina dåliga sidor, likt de flesta av oss, vi som inte tillhör änglarnas skara. Hennes porträtt är skarpt och minnesvärt, och om Boyt ärvt något av sin berömda pappa torde det vara just den skoningslösa men ärliga – för att inte säga försonande – blicken på människan.