En envis myt hävdar att stor konst föds ur olycka. Inom rockmusiken har skilsmässoalbumen en särskild status som artisternas mästerverk, alltifrån Bob Dylans ”Blood on the Tracks”, Fleetwood Mac ”Rumours” och Abbas ”The Visitors”. Hur ska det då gå för Taylor Swift, som firat sina största triumfer som textförfattare när hon skrivit i efterklangen av avslutade förhållanden, låtar som ”All Too Well” och ”Blank Space”?
För i somras meddelade hon förlovningen med den amerikanska fotbollsstjärnan Travis Kelce, på det sedvanliga sättet mittemellan det sublima och det töntiga (”din engelsklärare ska gifta sig med din idrottslärare”). Går det att skriva intressant och med konstnärlig övertygelse om sin blivande mans fysiska företräden och drömmar om att ha en garageuppfart med basketbollsnät?
Lyckligtvis fokuserar inte hela skivan ”The Life of a Showgirl” på skir romantik i pastellfärger. Men om ungefär hälften av låtarna handlar om hur förälskad hon är i sin kille, så handlar resten om hur jobbigt det är att vara rik och berömd. Som kritiker får man lust att tillverka världens minsta violin över en artist som borde veta bättre än att vara så osunt upptagen av hur omvärlden uppfattar henne.
Swifts bästa texter tillkommer när hon doppar sin penna i giftigt bläck, i låtar som ”Vigilante Shit” och ”mad woman”. Som bekant brukar hon dela in sina sånger i tre kategorier utifrån vilket skrivdon hon bildligt nyttjat: fjäderpennan, reservoarpennan och glittergelé-pennan. Eller, schematiskt uttryckt: de poetiska romantiska låtarna skrivs med fjäderpennan, de berättande novelliknande låtarna med reservoarpennan, och de knasiga smått berusade låtarna med glittergelé-pennan.
De här tre metoderna brukar Swift växla mellan. Så också på den nya skivan. Och giftet då? Det har använts sparsamt, men det är svårt att inte roas av hur elakt hon avpolletterar artistkollegan Charlie XCX på ”Actually Romantic”: ”Stop talking dirty to me / It sounded nasty, but it / Feels like you’re flirting with me”. Och ”Father Figure” osar av storkukslugn: ”I can make deals with the devil because my dick’s bigger”.
På förra skivan ”The Tortured Poets Department” som kom förra året – den här Stachanoviten vilar inte på några lagrar – fick hon mig ändå att dra på munnen oftare, som när hon en passant inflikade att hon hittat en man som kunde kasta en boll medan hon kunde läsa Aristoteles. Hon har också under större delen av sin karriär gjort en kulturgärning genom att få tonåringar att hitta fram till poeter som Dylan Thomas, Emily Dickinson och Robert Frost. Swifts tidigare flirtar med Shakespeare har mest fokuserat på ”Romeo och Julia”, medan hon här anspelar på Ophelia från ”Hamlet” och häxornas ominösa replik från ”Macbeth”: ”Something wicked this way comes”.
Redan tidigare, på låten ”… Ready for It?”, har hon sjungit om Elizabeth Taylor, med ett rim som inte står sig slätt jämfört med den Bob Dylan som fick ett Nobelpris för sina rim: ”And he can be my jailer, Burton to this Taylor / Every love I’ve known in comparison is a failure”. Det är förstås inte konstigt att Swift i giftastankar kontemplerar Elizabeth Taylor, som med drygt tio års mellanrum var gift med Richard Burton två gånger, fast deras totala tid tillsammans inte sträckte sig längre än ett drygt år. Det verkar finnas förutsättningar för Swift att få ett längre giftermål: ”All the right guys promised they’d stay / Under bright lights, they withered away, but you bloom”.
Kristie Frederick Daugherty, professor i litteraturvetenskap som undervisar vid Evansvilles universitet i Indiana, USA, sammanställde i fjol antologin ”Invisible Strings. 113 poets respond to the songs of Taylor Swift”. Hon skriver där hur Swift fungerar som en lärare åt sina fans, där hon lär ut dels en lexikal förmåga – ett utökat ordförråd – och dels en analytisk förmåga. Det Swift lär sina lyssnare är vikten av närläsning, och det börjar bli en truism, men om du som gymnasieelev vill få ett högt betyg i svenska och engelska kan du börja med att lyssna på Taylor Swift.
Musiken på den nya skivan då? Så här bra har popmusiken inte låtit sedan 1989. Och det är också befriande att man för en gångs skull inte behöver ta tjänstledigt varje gång hon släpper en ny skiva (det är den kortaste skivan sedan den eponyma debuten).
(Också publicerad i Jönköpings-Posten 7/10 2025)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.