Lys, Clara Diesen, Lejd

 

Under 00-talet gav Clara Diesen ut tre diktsamlingar på Bonniers. Nu utkommer hon som poet efter sexton år med en bok på Lejd, Lys. I mellantiden har hon varit verksam som dramatiker och konstnär. Martin Ålunds omslagsmålning heter ”Tid”, och det är ingen underdrift att hävda att tiden är det huvudsakliga temat för de här dikterna.

Det skulle förvåna mig om Diesen inte ställde upp på den tes T.S. Eliot föreslår i ”Burnt Norton”, och som aktualiserats av Lana Del Rey: ”Tid nu liksom tid då / är båda kanske närvarande i stundande tid, / och stundande tid innefattad i tid förfluten.” (Översättning Erik Lindman Mata.) Hos Diesen är det som gått förlorat fortsatt närvarande, i dikter som framkallar en existentiell svindel. Den som umgås med skilda tidsförlopp hamnar i hisnande perspektiv.

Boken består av tre delar som tecknar ett händelseförlopp där det förflutna aktiveras av nuet. Därmed ges vi kortvariga inblickar i en uppväxt som speglas i ett nuvarande. Barnet är förälder till den vuxne, som en annan poet, William Wordsworth konstaterade: i Diesens dikter förloras gränserna mellan barn och förälder, när vi rör oss i tiden och även i rummet, som utsträcks till rymden. Det är som om den befintliga världen är otillräcklig, att dikterna kräver en kosmisk utblick med kometer och stjärnor, för att betona futtigheten i vår existens.

”Vad gör det om hundra år?” var ett vanligt mantra jag fick höra ofta under uppväxten, som en klen ursäkt när någon gjort bort sig. Diesens dikter visar hur allt som sker förankras i tiden – inget av det som händer tillåts glömmas bort. Så skapar hennes dikter en värld:

så fort ni föddes

hade ni en utblick från hav och virvlar

det fanns i era ögon en fråga

en pupill vilken vidgas ofrivilligt

som en natt då du inte somnar

innan den är över

Men dikterna erkänner också vördnaden inför det som är större än oss: ”innan jag fanns var jag en stjärna / jag föll genom rymden / genom dig föll jag / du svimmade / och sen fanns jag”. Vem är det ”du” som dikten vänder sig till? Diesens dikter är vaga men inte otydliga, och skapar trygghet i otrygga rum. Dikterna befäster också ett magiskt tänkande om att finnas till, i världen och i språket.

Det kunde sägas att Diesen skriver i livets hastighet: i ena ögonblicket är vi barnet, i nästa den gamla människan. I båda positionerna är vi oroliga och fyllda av ovisshet, eftersom åren som gått inte förbereder oss på den förvirring som uppstår kring identiteten. Vad som står klart är att Diesen tillför något till vår samtidspoesi med sin okonventionella blick på det som omger oss, men också genom att fästa fokus på inre processer.

Då kan hon med hjälp av grammatikens generositet visa samspel mellan barnet och föräldern: ”deras doft / kan lugna fram mig igen / som imma på glas”. Därmed blir dikterna en bekräftelse på det som är både flyktigt och beständigt.