24 aug. 2024

Normandie, Johan Attfors, Nirstedt/Litteratur

 

För två år sedan debuterade Johan Attfors med Kontaktreliker. Även om han rimligen ingår i det stall ”coola poeter” med säte kring tidskrifterna BABO och L’amour – la mort står det klart att han erbjuder något annat än ironi och vassa oneliners. I den ambitiösa debuten kunde han skriva ord som ”transsubstantiationen”, ”peristaltiken” och ”mastikationen” i en och samma dikt. Bra dikt, förstås, men också en smula kryptiskt, esoteriskt och nördigt.

 

Inte mindre så i den andra boken, som nu utkommer, Normandie. Gemensamt med den förra hör att några rakt skrivna naturdikter bryter av och gör starkast intryck. Boken består av tio diktsjok, rubricerade som ”Ever Given”, ”Nord Stream 1”, ”Normandie”, ”Vittring, eller att födas och dö i luften”, ”Halley”, ”Stora salen”, ”Nord Stream 2”, ”Silt”, ”Soldikter”, och ”Stora Sjöfallet”. Ibland vet jag inte om det är en ny diktsamling av en svensk poet eller en översättning av något av Peter Gabriels musikaliska projekt.

 


I en prolog återberättas om en fritidsbåt som kör rätt in i isen, och båtföraren fortsätter gasa trots att det tagit slut. När diktjaget kyligt konstaterar: ”plötsligt / får jag en isande känsla” blir det möjligen en lite väl övertydlig symbolik med människans inbilskhet inför naturens makter. Men i en bok som delvis handlar om ogästvänliga platser och en natur som bjuder motstånd kan det få passera.

 

Poesi kan inte laga en värld som gått sönder, men den är en perfekt uttrycksform öfr det som är splittrat eller har gått förlorat. Då kan sprödheten i Attfors dikter fästas vid världens nuvarande tillstånd. Hans poesi kommenterar inte ett pågående förlopp, men varnar för ett kommande. Lite som Johannes Heldéns sf-dikter från 10-talet, om någon minns:

 

Snart finns inga laviner kvar att begravas i. Flodbäddar blottas

men havet fortsätter stiga och fyller upp de gamla kanalerna.

Ingenting kan växa här, ingenting dö, till och med förmultningen

avstannar när salthalten ökar. Och om

 

[vi smulas sönder i en atomexplosion]

 

då finns i alla fall atomerna kvar.

 

Attfors stil pendlar mellan denna sprödhet och en ibland lite väl hackig rytm. En rad som ”bruset från brusande brustabletter” får åtminstone mig att se tredubbelt. Och den som vill ha sina esoteriska ord i fred, vad sägs om ”diaforer”, ”heliotropt” eller ”metamorft”? Det kanske finns en motsvarighet till det gamla skämtet om läkare, där det är de unga osäkra läkarna som inför patienten fyller sitt ordförråd med latinska begrepp, medan de erfarna läkarna är säkra nog att tala på begripligt språk. I så fall kommer Attfors med tiden att bli mer trygg i sin poetroll och använda färre krångliga begepp.

 

I sina dikter korsas olika discipliner, vetenskapen med biologin, historieskrivningen med topografin. Några av dikterna liknar bifogade texter till en konstinstallation. Kontaktytor uppstår, men de är i tillfälligaste laget. Den uppstoppade valen i Göteborg vaknar till liv i en dikt. Annat är underförstått, som en dold anspelning på Herakleitos sanning att man inte kliver ned i samma flod två gånger. Att detsamma gäller för diktsamlingar må vara en truism, men den dubbla läsningen av denna gör mig osäker.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.