20 aug. 2024

Matriarkenmarken, Alexandra Sundqvist, Ordfront

 

Plötsligt är poesin överallt. Inte nog med att den dagligen debatteras i tidningarnas kultursidor, den vanligtvis så insomnade utgivningen har maximerats i år, och vart jag än vänder blicken faller den på en nyutgiven diktsamling. En kan undra: gör det här någon skillnad i långa loppet? Det är oklart. Förmodligen går mycket av debatten gemene läsare förbi, upptagna som de är av annan litteratur. Och det är väl synd, kan tyckas.

 

En av de poeter som på senare år har gjort intryck är Alexandra Sundqvist, senast för två år sedan med den fyndiga pamfletten Förlora och fauna, som jag tyckte satte människan och naturen i samspel, med ömsesidiga ekosystem. Det hon står för är en dikt som är både utopisk och dystopisk på samma gång. Matriarkenmarken heter boken som nu utkommer på Ordfront förlag, som inte annars strösslat bokmarknaden med diktsamlingar.

 


Till det dystopiska hör en större berättelse om plundrandet och snedfördelningen av Norrlands naturresurser. Genom dikterna rinner – nej, forsar – vatten av olika slag: åar, bäckar, floder, älvar, och marken översvämmas, liksom kinderna översvämmas av tårar, som en följd av övergreppen. Årstidernas hastiga växlingar – har du någonsin varit i Norrland? där kan en vanlig dag innehålla minst tre årstiders väderlek – tecknas i de tre avsnitten, där slutet låter snön svämma över landskapet så som vattnet tidigare gjorde det.

 

Nyligen läste jag Johan Attfors nya bok Normandie (recension kommer om ett par dagar), där han bland annat skriver om valar. Det gör Sundqvist också, när hon låter dikterna punkteras – harpuneras – av valars vrede. Två valar gör kanske ingen sommar, och utgör väl inte heller någon klok poesispaning. Men något säger det om poeternas envetna arbete med att uppmärksamma naturen och våra ansträngningar att tämja den. Det här har blivit en så vanlig poesitrop att den riskerar att bli en smula uttjatad.

 

Låt gå för att Sundqvist också kan vända sig till ett lite slitet bildspråk och symbolik, som i några formuleringar om dammar som när som helst brister. Och ärligt, har inte himlen varit ”blyertsgrå” i lite väl många svenska diktsamlingar nu? Lite väl lågt hängande frukt i form av boktitlar från Per Hagman och Amanda Svensson tillför inte så mycket som en kunde önska. Hon lyckas ändå med sitt uppsåt att iscensätta drömmar och farhågor, och de orättvisor som uppstår.

 

Det utopiska uppdraget ligger i att Sundqvist tror på bättring, att det går att göra bättre vägval. I dikterna förekommer ibland ett systerskap, som kanske förklarar den allittererande titelns vagt feministiska förbindelse. Allitterationen är för övrigt det stilmedel Sundqvist helst anlitar när hon rapporterar om en plats bortom all ära och redighet, där en värdighet ändå är värd att kämpa för: ”ville vara den vita valen, vidundret / om våren / var aldrig mitt”.  

 

De upplösta gränserna mellan människa och djur, likväl som mellan individ och kollektiv, hör till det jag helst tar med mig från Sundqvists lite ojämna diktsamling. Den är bitvis pratig, men har också enskilda starka bilder som jag inte vill vara utan:

 

nere vid bensinmacken

breddar maskinerna bilvägen

 

asfalten andas, små vita moln

av uteblivna blommor

 

Så kan en stilla protest formuleras, när hon visar att det går att reagera utan låta de dogmatiska anspråken göra avkall på poesin.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.