Är ni redo för ännu en roman om hur djävligt det är att vara en ung och vilsen man i en storstad? Klart ni är, åtminstone när det sker med så livligt resultat. Jon Lindsey, amerikansk författare, får minimal presentation av förlaget Cycle Press, som låtit Emma Hatt översätta hans debutroman Body High till svenska, och på svenska blir det alltså Kroppen.
I inledningen ska huvudpersonen Lelands mamma begravas. Kistan faller i marken och blottlägger en förväxling: där ligger i stället Jack Nicholsons lik. Korrigering: en lookalike. Mamman blir både död och borttappad. Sedan vidtar andra missförstånd, där han slår följe med dealern FF (wrestlaren Freedom Fighter) och mostern Jolene, som han har en crush på inledningsvis. Hunden Flubber (Flaubert) är också närvarande, lite då och då. Själv har Leland bekymmer med sin röv.
Leland görs till urtypen för en känslomässigt avstängd yngling, till en början helt blasé: ”En gång hade jag en flickvän som erkände att hon brukade sitta i sitt sovrumsfönster på sommardagarna och onanera till ljudet av trädgårdsmästarens lövblåsare.” Det är en ganska typisk mening i den här romanen. En annan: ”Jag vet att det var dumt att sälja min njure, men jag hade kul för pengarna.”
Om Leland i början delar vissa drag med Camus romangestalt Mersault från Främlingen utvecklas han snart, och det som tar över är en ovillkorlig längtan efter samhörighet, och en sorg över vad livet har orsakat honom. På något sätt blir han både sorglös och självömkande, på ett melodramatiskt sätt. Vi klandrar honom inte, när vidden av hans dåliga erfarenheter går upp för oss och vi förstår hur livet har svikit honom och han får anledning att svika tillbaks. Här finns det gott om sex och död, det skabrösa och det karnevaliska. Livsbejakande? Nja.
Det är dekadent och stökigt, och precis allt krackelerar i den här groteska romanen. Det är billigt vin, tv-spel och fri tillgång till olika droger. Ibland väcks associationerna till Chuck Palahniuks vildsint idésprängda tidiga romaner, ibland till filmer som Chinatown (som ju också utspelades i Los Angeles) och Pulp Fiction – en scen verkar också vara kopierad ur den filmen. För det till protokollet dock att jag aldrig fastnade för Tarantino, och är evig med Suzanne Ostens dom efter de två första filmerna: ”Varför detta knäfall för en b-filmsregissör?” Lindsey pepprar en med ny information hela tiden, och läsare med benägenhet för åksjuka bör nog hålla sig undan. Dessutom verkar Ottessa Moshfegh ha flyttat fram gränserna för hur äckel ska ges litterär gestaltning, låt mig bara säga att det finns en del grova inslag här också.
Och visst, generationsromanen finns det alltid ett behov för; den ska på något sätt alltid återuppfinna sig själv. Men även om Lindseys skrivande går i banor som har tröskats förr – bland annat av John Fante, som på 30-talet skrev Ristat i damm – lyckas han inge energi och vitalitet i den levnadströtta och nollställda intrigen. Människor är likgiltiga för varandra, även om det inte etableras lika tydligt som när Bret Easton Ellis konsekvent låter Ultravox hit ”Vienna” ledsaga hans senaste roman Skärvorna, med refrängen ”This means nothing to me”. Kanske Jon Lindsey är dödsstöten för skönlitteraturen, eller en vitamininjektion. Kanske bådadera.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.