Omslaget till Hanna Hallgrens roman Hallelujaflickorna leker med typsnitten. Ett vitt fält särskiljer bakgrundens två illustrationer, en som visar en hand i svartvitt, en som visar färggranna blommor. Titeln delas in i två fält, där ”Halle” och ”orna” skrivs utan seriffer och ”luja flick” skrivs med seriffer. Likaså förnamnet utan och efternamnet med seriffer (alltså med eller utan klack på bokstäverna).
Betyder? Rimligen att vi har två plan att förhålla oss till. Förenklat kan dessa plan kallas det förflutna och nuet, men också normaliteten och det avvikande. Samt händelsen och dess skildring. Omslaget slår an tonen för denna märkliga roman, som utgår från en faktisk verklighet. Vad är ett minne? ”En levande sång av glas”, skriver Hallgren redan på första sidan. Snarare än att minnena forsar fram otyglat rör det sig om ett behärskat och stramt kontrollerat flöde.
Det är en självbiografisk roman som unnar sig en del påhitt. Redovisningen av släkthistorien är myllrande och färgstark, och kan påminna om hur Aris Fioretos skriver i några av sina uttalat självbiografiska romaner, som Den siste greken och Halva solen. De låter sanningen framträda som ett färgstarkt illusionstrick. Hallgren låter sitt minne tjänstgöra åt andra, så att det i stunder mer än en självbiografi liknar en släktbiografi. Men visst, här blir det också en färd längs hennes utveckling till poet och forskare.
Det är en färd som börjar på Biskops-Arnö, där hon hamnar efter gymnasiet och en barndom som skildras i fragment (mammans Catherine Cookson-böcker, brorsans fisar, OS på tv, Alison Moyet). Tiden är tidigt 90-tal, och hon skickar ett brev till föräldrarna där hon kommer ut som lesbisk. Problematiskt, eftersom hon växt upp i frikyrklig miljö hos Frälsningsarmén, men hon nyanserar bilden och menar att i mångt och mycket var det snarare tidsandan som var hård och oförstående.
Så kan hon påpeka att en fördel med det frikyrkliga var att männen där, till skillnad mot samhället i övrigt, aldrig tafsade på henne. I berättelsen om uppväxten finner Hallgren också anledning att ifrågasätta den rätt till bildning som tas för given i alla sammanhang, att det i så hög grad varit en klassfråga och genusfråga vem som getts tillträde och en offentlig plattform. Det handlar också om det medfödda privilegiet att ”segla på det vita havet”, en fras Hallgren lånar från Sara Ahmed. Hon skriver också om minoritetsstress och sörjbarhet. På universitetet ska hon tröttna på hur NPM-kulturen har ersatt idealet med bildning och nyfikenhet.
Minnena rör sig kors och tvärs, och illustrerar det Dylan Thomas en gång skrev, att barndomsminnen saknar ordning och struktur och har varken början eller slut. Ändå hade han med sina noveller precis skrivit klart sina barndomsminnen och stod i färd med att börja skriva fiktion – då han dog, endast 39 år gammal. Hallgren är i femtioårsåldern, och det är en lämplig tid att besöka sitt förflutna. Speciellt när hon gör det utan att drabbas av åldersrelaterad sentimentalitet.
Tidigare har Hallgren gett ut ett tiotal diktsamlingar, och närmar sig prosan med viss vånda. Denna vånda eller misstro kan förklara varför hon har lyckats åstadkomma en så starkt övertygande roman, att det finns en fördel i att skriva ur ett motstånd. Men en annan formfråga rör stoffet, hur ett liv ska skildras: ”Min upplevelse av livet är för övrigt att detta inte låter sig beskrivas i termer av händelser och rakt framåtslungade berättelser, därtill är det alltför köttigt och levande.” Nog är det också en köttig och levande framställning hon har åstadkommit.
I debuten (Ett folk av händer, 2001) skrev hon:
jag sprang bort
från armarna därhemma. sprang
jag bort
sometimes like a motherless child
med mina händer
Men den som springer bort kan också springa hem. Det minnesarbete som Hallelujaflickorna utför har en längre tillkomst: redan i förra boken, diktsamlingen Ensamhetsträning med Majken Johansson (2021) fanns flera längre prosapartier som sysslade med att inventera det förflutna.
Hallgren har skrivit en roman om att vara ung och sårbar, men samtidigt uppleva sig som oövervinnerlig. Hon drivs av ett starkt självförtroende, men kommer undan med det tack vare sin ödmjukhet. Hon resonerar också kring begrepp som ”begåvning” och ”verkshöjd”. Där finns en läsanvisning för kritiker som använder dessa slappa begrepp för ofta: ”För in handen här och känn. Undersök hur det görs.”
Det gör jag mer än gärna med en bok som denna, för det är en bok som känns, och det är en medveten författare som har gjort sig själv synlig i arbetet, med omtagningar, kommentarer och korrigeringar till sin historia. Snarare än att hacka sönder läsflytet bidrar dessa inslag till att berättelsen analyseras och problematiseras. Det här greppet kan jag sakna hos många som skriver prosa, både i romaner och fackböcker, alltså en författare som tar plats i texten och – visar sig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.