att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

6 juni 2016

Lappin och Lapinova, Virginia Woolf, Novellix


Häromdagen hade jag min första kontrovers med Petter Malmberg på twitter. Det kändes så där, kan jag meddela, eftersom han nog är den med störst omdöme där. Det gällde att han skrivit att det är ofarligt att lyssna på musik, och jag försökte hävda att det visst är farligt att höra exempelvis Leonard Cohens ”Dress Rehearsal Rag” eller The Smiths ”I Know It’s Over”, förutsatt att inte åtminstone två saker har passerats – ångestens krön, och klockslaget 04:48.

Litteratur är inte heller ofarligt: testa att läsa Clarice Lispector, om du misstror mig. Eller Virginia Woolf, för jag har aldrig uppfattat pjästiteln Who’s Afraid of Virginia Woolf som en retorisk fråga, utan instämmer helhjärtat i Alan Bennetts replik, Me – I’m Afraid of Virginia Woolf.


Kanske färre blir rädda för att läsa Virginia Woolf när Novellix ger ut en av hennes noveller i sin serie med fem brittiska författare. Lappin och Lapinova skrevs före 1919, alltså strax innan hon inledde sina banbrytande romaner. Dock publicerades den inte förrän 1938. Det finns alltså orsak att vara rädd för henne, men också orsak att trots det läsa henne, och börja måste man ju någonstans. Då är det här kanske lämpligare än Vågorna. Det finns gott om fördomar kring Woolf som författare (alla är sanna, förresten), oftast spridda av de som aldrig läst henne.

Novellen finns översatt sedan tidigare, i den utmärkta volymen Samlade noveller och prosaskisser som utkom redan 1990 (översättning Margareta Ekström). Nu är den nyöversatt av Alva Dahl, och hon har lyckats skapa ett mer förtroligt tilltal, genom att luckra upp den mur av distansering som den tidigare översättningen åstadkom. Det kan framhållas att Ekström är en bra översättare (även om det borde vara straffbart att avlägsna semikolon i Woolfs texter), men jämför hur hennes version inte blir lika intimt drabbande som Dahls.

”Rosalind kunde inte begripa hur hon skulle kunnat genomleva vintern utan den världen. Den där guldbröllopsfesten exempelvis, när alla Thornburns samlades på Porchester Terrace för att fira femtioårsdagen av det förbund som blivit så rikt välsignat – hade det inte frambragt Ernest Thorburn? och så rikligt välsignat, ty hade det inte också frambragt ytterligare nio söner och döttrar, av vilka många själva var gifta och så rikt välsignade? Hon fruktade den där bjudningen. Men det gick inte att dra sig undan.” (Ekström)

”Hur hade Rosalind över huvud taget stått ut med tillvaron denna vinter utan den världen? Hon tänkte till exempel på guldbröllopsfesten, när hela släkten Thorburn samlades på Porchester Terrace för att fira femtioårsdagen av den förening som varit så välsignad – var det inte den som hade gett upphov till Ernest Thorburn? – och så fruktbar – var det inte den som på köpet hade gett upphov till ytterligare nio söner och döttrar, av vilka många själva hade gift sig och burit frukt. Hon bävade inför tillställningen. Men den var oundviklig.” (Dahl)

”Without that world, how, Rosalind wondered, that winter could she have lived at all? For instance, there was the golden-wedding party, when all the Thorburns assembled at Porchester Terrace to celebrate the fiftieth anniversary of that union which had been so blessed—had it not produced Ernest Thorburn? and so fruitful—had it not produced nine other sons and daughters into the bargain, many themselves married and also fruitful? She dreaded that party. But it was inevitable.” (Woolf)

Som det antyds här ovan: det är en novell om äktenskapet, skriven av en författare som gifte sig 1912. Liksom det äkta paret i novellen – Ernest och Rosalind Thornburn – var Woolfs äktenskap barnlöst. Som kompensation ägnar sig paret – Ernest och Rosalind – åt att skapa en fantasivärld, där de uppfinner smeknamn åt varandra. Hon tycker att han liknar en kanin – ”lapin” på franska, men då är han så urbota engelsk blir det ”Lappin”, och hon blir ”Lapinova”, och de lever i ett eget kungarike, byggt på ömsesidig förälskelse, där det bygger sitt näste av en vi mot världen-uppfattning.

Men problemet är förstås att lika lätt som det är att träda in i fantasin, lika lätt är det att träda ut ur den. Varför uppfinner de djurnamn åt sig själva? Därför att livet saknar fantasi. Äktenskapet är krass realitet – kanske det är därför det blivit så populärt att ge ritualen sådana proportioner, omge den med sådant utanpåverk av storslagenhet och sagolika kreationer.

Man kan invända att Woolf är en författare som behöver det längre formatet – det är ingen tillfällighet att det är med fem av sina blixtrande briljanta romaner hon har skapat sin ryktbarhet. Det här är ändå en av hennes mest charmfulla noveller – men det är en charm doppad i vitriol. En mörk komedi, som nästan omärkligt övergår i något mindre trevligt – det räcker med en nyckel som sätts i ett lås för att komedin ska bli tragedi.

En nyckel? Så symboliskt … Mm, och novellen har flera sådana symboler, en del mer subtila. Barnlösheten är påtaglig. Hermione Lee menar i sin biografi – den överlägset bästa som skrivits om henne – att det var barnlösheten som var förutsättningen för de barnsliga smeknamnen Virginia och Leonard gav varandra, och att de lekar de ägnade sig åt under hela äktenskapet skulle ha upphört om de blivit föräldrar. Lekar, inklusive rollekar, där hon oftast var den dominanta inför hans underkastelsefigurer. Ofta var hon apkung, medan han var en mus eller en gås. Lee menar också att det är humbug att avfärda Virginia som frigid, att det ”seems a ridiculously simplistic description of this complicated, polymorphous self”.

Hon leker novellförfattare ibland, och hon leker bra. Hon är en författare som tar sig friheter, och som är så vanvettigt förälskad i friheten att det blir en farlig relation – en fatal attraktion. Hela hennes grej som författare innebär ju att dyka rätt ned i frihetsvågorna, och sådant kan göras ostraffat, men garantier saknas. Hon rör sig mellan olika medvetandeplan jämt i sina bästa romaner, och en varning kanske borde utfästas när parets lycka redan i början av novellen kontrasteras mot omgivningens cynism, där var och en betraktar dem utifrån sina egna erfarenheter om hur kortfattad den kan vara.

Frihet rimmar på risktagande, och Woolf är verkligen också risktagandets författare. Den här novellen skildrar äktenskapet på 15 ohyggligt förtätade sidor, från inledningens ”Så var de gifta” till avslutningens ”Och därmed var det äktenskapet över.” Däremellan ryms förälskelsen ljuvhet, men också dess skörhet.

Så, läs för allt i världen Lappin och Lapinova, verkligen en av Virginia Woolfs bästa och farligaste noveller, men skyll inte på mig om du blir olycklig eller om du tycker att den utlovade komedin blev en skräcknovell om döden.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar