Idag har jag recenserat Emily Dickinsons Brev III i Svd.
Men Dickinson är
inte missmodets profet. Snarare än att kapitulera för cynismen uppvaktar hon en
förhöjd livskänsla. Att läsa Dickinson innebär alltid att du tvingas gå i
dialog med en omisskännelig röst som har lika stark förankring i de abstrakta
associationsbanorna som i den konkreta verkligheten. Ur den dynamiken uppstår
en poesi som aldrig blir slutgiltig, utan bidar i sin närvaro i nuet. Det finns
inget tidsbundet över de utkast och fragment som vi möter här.
Här kan man läsa hela recensionen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar