att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

27 apr. 2017

Här är jag, Jonathan Safran Foer, översättning Annika Ruth Persson, Norstedts


Efter elva års frånvaro återvänder Jonathan Safran Foer med en massiv roman om skilsmässa och jordbävning. Den är oväntat bra i kraft av sin korrekta omvärldsbeskrivning.

USA är landet där allt är stort: bilar, kakor, romaner … Amerikanska författares försök att snärja ”the great American novel” liknar kapten Ahabs jakt efter den vita valen i Melvilles roman Moby Dick. Därför dessa stora romaner, där hittills ingen lyckats skapa något lika märkvärdigt fascinerande som just Melville gjorde.


Senast i den outsinliga raden: Jonathan Safran Foers Här är jag, som är hans första roman på elva år. Givetvis är den 600 sidor lång, och givetvis är den sprickfärdigt ambitiös, och givetvis innehåller den monotona transportsträckor.

Det handlar om en judisk storfamilj, komplett med döende patriark och inkontinent hund. En av sönerna ska inom kort ha sin bar mitzwa, men det fördröjs av att en lapp med obscena och rasistiska ord hittas i hans skolbänk. Så vidtar föräldrarnas skilsmässa, orsakad av pappans obscena sms till en okänd kvinna, följt av en jordbävning i Israel, med förväntade politiska och religiösa komplikationer.    

Jag har tidigare haft lite svårt för Safran Foers språkliga experimentlusta, och tyckt att han lattjat bort allvarliga ämnen i banal kitsch. I debuten Allt är upplyst var det Förintelsen, i Extremt högt och otroligt nära var det attacken mot World Trade Center. Här är det alltså konflikten i Israel som bildar onödig fond till det vardagliga skeendet.

När han borrar sig in mot äktenskapets förfall skapas nerv och inlevelse, och både maken Jacob och makan Julia tecknas nyanserat och med full förståelse för de tillkortakommanden som finns på båda sidor. Det är snyggt gjort, hur man som läsare dimper ned i familjen, och blir vittne till slitningar, uppgörelse, och någon slags försoning.

Mindre imponerad blir jag av tvångsmässigt skämtande, i långa dialogpartier. Lika tvångsmässigt upplever jag de många referenserna till sex, som antagligen är Safran Foers sätt att hylla förebilden Philip Roth. Även om jag fnissar åt Sam, en av sönerna, och hans berättelser om ungdomens onani, blir det för mycket av allt.

Även otaliga referenser till populärkultur blir tröttsamma, där filmer och tv-serier nämns i en aldrig sinande ström. Diskussioner om vem som har ”störst betydelse” av just Philip Roth eller Kanye West leder aldrig någonvart. Men mest försöker Safran Foer hålla för många bollar i luften. Det hade ju räckt med familjehistorien, som är intressant i sig utan att blanda in Israel-frågan. 

Det är som sagt en onödigt lång roman. Annika Ruth Perssons översättning är tyvärr lite för ordagrann, som när hon kallar kultursidorna för ”konstsidorna”, och även visar prov på lite dålig stilkänsla i användandet av fraser som ”även fast” samt stavningen av podd med ett d.

Trots dessa anmärkningar är det ju en rik roman, där mina invändningar kanske bara är en bekräftelse på att Safran Foer säger mycket om vår splittrade och kaotiska tid. Onekligen har jag läst sämre samtidsromaner.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 27/4 2017)

2 kommentarer: