att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

26 aug. 2019

Som en gång varit äng, Ann Jäderlund, Nirstedt/Litteratur


Ibland kan man påminna sig att tiderna varit annorlunda. Så sent som 2002 utkom Ann Jäderlunds Dikter 1984-2000 som Månpocket. När såg du senast samtida poesi i deras utgivning? Eftersom diktsamlingar är dyra fick den som skaffade sig den här rosa pocketen sex diktsamlingar med extramaterial för lite drygt en femtiolapp. Och Ann Jäderlund är de ungas poet, och att en så viktig författare inte görs tillgänglig för de relativt fattiga unga är inte mindre än skandalöst.  

Efter denna ”det var en gång”-inledning kan infogas brasklappen som torde yttras av de som har pengar och tid att länsa antikvariaten: poesi ska inte läsas i samlad form, utan som enskilda böcker. Som kompromiss kan man väl se Nirstedt/Litteraturs exemplariska poesibibliotek, som inletts i år med några storartade volymer av klassiska svenska diktsamlingar. Klart Jäderlund är given i den uppsättningen.  


Som en gång varit äng är Jäderlunds andra bok, utkom 1988, och blev startskottet för en av svensk litteraturhistorias infekterade obegriplighetsdebatter, något vi blir påminda om av Burcu Sahins förord. Sahin är poet, och det märks att det är poeten som skriver: så är också Jäderlunds poesi svår att skriva om utan att ens inre poet väcks till liv. Samtidigt kan man fråga sig hur så rutinerade poesiläsare som Mats Gellerfelt och Tommy Olofsson var så oemottagliga för boken – det i sig är ju obegripligt.

Kanske, spekulerar Sahin, måste de ”ha provocerats av Jäderlunds synliggörande av ideologiproduktion och längtan efter en annan ordning.” Det är troligen så enkelt att en stark självkänsla hos en kvinna var provocerande på 80-talet. Nu i efterhand är det lätt att se Jäderlunds insats som en hälsning till Edith Södergrans insats, och det är också så jag läser henne – som den enskilt starkaste poetiska rösten på hundra år.

Till att börja med är det två saker man behöver hålla i sitt huvud. Som en gång varit äng innebär en klar utveckling från debuten, Vimpelstaden, som väl i bästa fall kan sägas vara löftesrik. Att den nu ges status av klassiker är ändå lite missvisande. På rak arm kunde jag nämna en handfull böcker av Jäderlund som är bättre. Hon har ju för i princip varje bok övergett sin poetik och uppfunnit en ny, samtidigt som hon bevarat sitt unika tilltal. Eller så är det bara så att dessa senare böcker har betytt mer för mig, att de har landat hos mig när jag varit mer redo för dem: Mörker mörka mörkt kristaller och Vad hjälper det en människa om hon häller rent vatten över sig i alla sina dagar är därför mina favoriter.  

Eftersom Jäderlund befinner sig i ständig variation är det motiverat att läsa henne så här, och inte hasta vidare från bok till bok. Då ska man upptäcka hur mycket intuitionen styr skrivandet, hur hon arbetar med den koncentration och täthet vi brukar förknippa med dikt (vars ord etymologiskt har med tätning att göra: ”dikt an”, som Ernst Kirchsteiger tycker om att säga). Ett begränsat ordförråd knutet till botaniken upprepas och varieras genom samlingen.  

Hon leker fram naturen, sammanställer den med människokroppen, och visar hur de mänskliga sinnena lever i ett samspel med växtligheten. I hennes dikter är det fuktigt, sexigt, ångande, sött, klibbigt. Med hjälp av kodspråk och chiffer ges naturen mänskliga konnotationer. Begreppsvärlden är botanisk, och blomman och människan är identiska inslag i dikterna.

Allt det här vet vi ju, vi som är besatta av det här som kallas poesi, och som gång på gång läser om Jäderlunds böcker. Men hur i helvete kunde det uppfattas som ”obegripligt”? På ett plan kan jag ändå uppskatta den reaktionen, för poesi behöver också vara farlig och ogynnsam – minst av allt ska den reduceras till ”vackra ord”. Man kunde lika gärna säga: ingen annan dikt är så här tillgänglig och öppen, och framför allt – ingen annan dikt är så här mycket på riktigt:

                      Betyder min kärlek intet för dig

                      Jag vet att sanningen finns
                      Nu ser du den
                      Nu går du

                      Snart ska du tvätta mig för alltid
                      Snart ska du tvätta mig
                      Söta smärta  

                      Jag ska plåga dig
                      Jag ska dra kanalerna ur din kropp
                      Så uttorkad som stranden

                      O källa! Utan dig fanns ingen längtan

Första dikten i samlingen är emblematisk, och kan förstås läsas som ett poetiskt manifest. Det finns en fin tolkning av den i Staffan Bergstens bok Klang och åter från 1997, om Jäderlund, Frostenson och Lillpers. Bland annat tar han fasta på ordet ”skiffer”, och dess likhet till just ”chiffer”. Denna dikts titel ”Stark struktur” kan ses som en vägvisare. Ordet ”struktur” är återkommande i samlingen, och utgör diktens ryggrad.  

Att läsa Som en gång varit äng nu innebär ett återinträde i det bekanta. Ur litteraturhistorisk aspekt är det svårt att hitta viktigare svenska diktsamlingar från de senaste fyrtio åren. Mitt gnäll att det finns (ännu) bättre böcker av Ann Jäderlund blir kontraproduktivt: möjligen är det här den allra bästa ingången till hennes poesi, nu när vi förgäves väntar efter till exempel Månpockets Dikter 2003-2016. I oktober utkommer hennes nya bok Ensamtal.   

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar