att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

25 juni 2019

Historiens metoo-vrål, Ebba Witt-Brattström, Norstedts


Vi lever alla i våra egna filterbubblor, i ett samhälle som blir allt mer polariserat. Då är det med nästan imponerande ihärdighet Ebba Witt-Brattström fortsätter blåsa liv i den eld som pyrt sedan #metoo aktualiserades. Eller säg så här: efter skilsmässan från Horace Engdahl har hennes skrivande kommit in i en andra andning.

Faran med böcker som denna hennes senaste, Historiens metoo-vrål, som har omtalats i media i drygt ett halvår – inte minst i en handfull artiklar signerade henne själv – är att man som läsare undrar om man är på väg att börja läsa eller redan har läst den. Problemet är inte unikt för Ebba Witt-Brattström, utan det gäller alla som yttrar sig i offentligheten – du blir lätt förutsägbar. En bok som denna tillför inget nytt, utan bekräftar bara det du redan vet att författaren kommer att ta upp. Det är våldtäkt, pedofili, könsstympning, medlöperi – i korthet mäns övergrepp mot kvinnor som är ämnet, ur historisk och samtida kontext.


I korthet innebar då #metoo ett uppvaknande för Witt-Brattström, något som kan te sig besynnerligt, och mer än lovligt woke (för att använda en term som hon själv skulle ta till). Därmed lämnas plats för hälften bitterhet, hälften självrannsakan. Till en början. Sedan vidtar läsningen där hon jämställer – förlåt ”tjuvkopplar” – fiktiva övergrepp från litteraturhistorien med samtida berättelser från #metoo om autentiska övergrepp.

Det måste sägas att tjuvkopplingen inte bara är en ohederlig metod i sin konkreta innebörd, utan också olämplig som läsakt när den tillämpas metaforiskt. Det är ett etiskt dilemma som uppstår när vittnesmål ställs sida vid sida med skönlitterära gestaltningar. Är Witt-Brattström en så naiv läsare, eller är hon bara en dålig läsare?

Det är en dålig läsning som resulterar i hänvisningen till Margaret Atwoods roman Tjänarinnans berättelse utan att förstå att protagonisten inte heter June i romanen, bara i den av Atwood sanktionerade tv-serien. Lika slarvigt är det att återge publiceringsåret till 1982, även om hon försöker rädda sig senare med att påstå att den skrevs 1985 (hint: den skrevs det ödesdigra året 1984, i den ödesdigra staden Västberlin, vilket så klart påverkade innehållet). Tyvärr spiller den ibland tendentiösa läsningen över i omdömeslösa och kategoriserande utlåtanden, med slutsatser som alltid är uppgjorda på förhand.

Framställningen är också hopplöst oorganiserad, och rör sig slarvigt mellan berättelser om egna terapisessioner och bekännelser om vilket parti hon i ett obevakat ögonblick kunde ha röstat på i riksdagsvalet 2018, till självupptaget flexande (ännu en term hon kunde tänka sig använda) när hon beundrar sina egna bon mots. Mycket i boken är rena förevändningar för att pika en viss typ av manligt beteende hos (inte alla!) män. Ibland är det underhållande, ibland bara löjligt, mest när hon raljerar så mycket över i grunden allvarliga problem att det tenderar att bli smak- och känslolöst. 

Man kunde säga så här: Witt-Brattström går in i ett rum, där hon hittar en svart färgburk (nyansen heter Jelineskt Lugn) och en vit färgburk (nyansen heter Moa Martinsonskt Atwood). Hon målar in sig i ett hörn, ömsom med den svarta färgren, ömsom med den vita. Det kan tyckas beklagligt att inte kunna uppfatta den ironiska svärtan hos författare som Elfriede Jelinek och Kristina Lugn, men hey, Witt-Brattström har ett ärende att utföra, låt oss inte störa.

Det är en typ av dogmatiskt skrivande som vill kidnappa sin läsare. Som stödtrupper aktiverar hon evighetslånga citat ur litterära klassiker, interfolierade med korta sakliga framställningar från hashtaggar i #metoos kölvatten. De många exemplen varierar mellan att vara övertygande och bara tjatiga. Boken har en bra pitch, men inte så mycket mer – den lovar mer än den lever upp till. Nå, Witt-Brattström har fått en hit med sin tes om kulturmannen, ur vars skugga den här lilla dängan till skrift träder fram (gissa om hon lyckas få in något om Svenska Akademien i varje vers). Nu påminner hon om en avdankad schlagerartist – säg, Jan Johansen – och spelar samma gamla sång, obetydligt remixad.

I ärlighetens namn nyanseras den tradiga redogörelsen i sista kapitlet, som exemplifierar manliga författare som ställt sig på kvinnliga offers sida. Man behöver inte vara helt ense med Witt-Brattströms så gott som kategoriska påståenden att kvinnliga författare inte ger sina kvinnliga offer hämndagens, men onekligen är det en intressant tråd, som kanske hade varit värd att offra mer utrymme åt. Här finns skarpa läsningar av främst Ovidius och Thomas Hardy, utifrån Filomela-myten ur Metamorfoser och romanen Tess d’Urberville (som ju ironiskt nog filmatiserades av Polanski strax efter att han fick fly USA för våldtäkt av mindeårig).  

Ingen ska betvivla att Witt-Bratttström är en fortsatt god stilist, och det har nog också nämnts i mer än varenda artikel som har skrivits om både den här boken och hennes typ tio senaste – något som i sig börjar bli förutsägbart och uttjatat. Och att vara stormförtjust i överdrifter behöver inte bara vara en nackdel. Men hon bör passa sig, för snart är det bara de slagkraftiga formuleringarna som återstår. En god stil i all ära, men ibland behöver de transportera lika goda tankar också.  

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar