Hon skämdes för sanningen. Lögnen var så mycket anständigare.

We begin to live when we have conceived life as tragedy

30 nov. 2018

Nord, Merethe Lindstrøm, översättning Urban Andersson, Weyler


Det är tiden strax efter ett icke namngivet krig. En tonårig kille, kallad “Sonen”, tar sig med hjälp av en kompass norrut. Han slår följe med en yngre kille, och ett litet barn. Hans minnen ramar in en grotesk berättelse där de passerar byar som utplånats av fienden, med hängda människor dinglande i träden. Det är en tidlös historia, med en stiliserad miljö där de fiktiva ortsnamnen skrivs på tyska, och ett persongalleri som är utstuderat allmängiltigt.

Genremässigt är väl Merethe Lindströms nya roman Nord en krigsroman med stämningar som ekar av Cormac McCarthys Vägen. I en kanske lite väl övertydlig analogi blir hennes trio unga vandrare representanter för vår tids flyktingar. Atmosfären är olycksbådande och postapokalyptisk. Hade Lindström bara varit mindre distanserad till sin huvudperson, som inte ges någon kontur, hade det här nog blivit en mer fängslande roman. Det finns en behärskning och distans i Lindströms berättarteknik, och därför kan jag inte riktigt bli delaktig i de gruvligheter som passerar revy.   

(Också publicerad i Vi 12/18)

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar