10 sep. 2014

The Burial at Thebes, Seamus Heaney



Poeten Seamus Heaney gjorde 2004 en radikal översättning av Antigone. Han kallade den The Burial at Thebes. A Version of Sophocle's Antigone. Titeln är alltså helt annorlunda, men de övriga förändringarna handlar främst om att förtäta pjäsen: en pjäs som i sig är förtätad, kompakt. Effekten är underlig – replikernas hätskhetsgrad förstärks, och sår split mellan karaktärerna, och ger emfas åt de enskilda konflikterna. Dessutom förkortas exempelvis Eurydikes redan korta replik – ca nio rader i de flesta versioner, till blott sex rader här. Det genererar i sig helt nya frågor till varför hennes roll är så obetydlig i pjäsen. 

Han gör två grejer. Dels utgår han från den irländska 1700-talspoeten Eibhlín Dhubh Ní Chonaills dikt ”Caoineadh Airt Uí Laoghaire”, med liknande tematik. Och dels skriver han in Irak-kriget som var aktuellt när han arbetade med översättningen, George W. Bushs prestigefyllda krig mot terrorn. Det märks inte enbart i den ”you're either with us or you're with us”-retorik Bush/Kreon använder, utan också i insmugna amerikanska fraser som ”more than” happy, lucky, etc. Heaney motiverar sitt arbete: ”Greek tragedy is as much musical score as it is dramatic script.” Han tar till vara den här musikaliteten i sin översättning.

Då blir det även en otålighet i replikerna, som kan illustreras i första raden, som Heaney låter bli koncis: ”Ismene, quick, come here!” Det kan jämföras med hur svenska översättare väljer att översätta: Bernhard Risberg: ”Ismene, dyra syster, skott från samma stam”. Hjalmar Gullberg: ”O syster, samma skötes frukt, Ismene”. Björn Collinder: ”Ismene, kära syster, barn av samma mor”. Jan Stolpe: ”Ismene, du som är av samma kött och blod”. Hur bra poet jag än tycker att Heaney är lyckas han kanske inte lika bra som Hölderlin: ”Gemeinsamschwesterliches! O Ismenes haupt!”

Att Heaney moderniserar är något som sker utan åtbörder, där han skickligt undviker att det låter krystat. Plötsligt låter Antigone som en nutida, och det sker ju genom enkla medel, omärkligt. Hon blir också mer mänsklig här, mindre robotstyrd än i Sofokles pjäs, och hennes öde sällsynt gripande. Det blir då en version som man antar skulle fungera ypperligt även på svenska, att det Heaney gör är så enastående att det vore värt att ge den en svensk översättning, så att nästa gång Antigone spelas på ett svenskt scengolv heter den Begravningen vid Thebes. Ja, det blir faktiskt ett helt nytt verk på engelska, även om det som sagt är en sparsam modifiering. 

Det sker med små justeringar. Heaney bevarar den pendling mellan ungdomlig impulsivitet och galenskap som Sofokles Antigone genomgår med så lätta steg, samsat med en dödslängtan som finns nedlagd redan i dopnamnet (som kan översättas till ”mot födseln”). Samtidigt behåller Heaney varsamt hennes egenskaper som förebild. Likaså Haimon, som nog aldrig har låtit så spontant kaxig i sin dialog med fadern Kreon. ”Son, you're pathetic”, responderar fadern avmätt i den här versionen. I den engelska översättning jag annars brukar läsa, av Paul Woodruff från 2001, säger Kreon: ”What a sick mind you have”. Gullberg väljer det lakoniska ”Ynkrygg”. Det finns också flera tillfällen där replikerna låter omisskännligt irländska, något som förankrar innehållet i den engelska belägringen och plundringen av landet.    

Det aktuella kriget som finns investerat i pjäsen visar bara de tidlösa egenskaperna hos all krigsretorik. Krigsgeneralerna har varit bereonde av samma argument sedan antika tider, och det låter alltid likadant med de dekret om lydnad som Antigone så bestämt motsätter sig. Heaneys Kreon betonar patriotismen, och hans sätt att uttrycka sig – valhänt, med flitiga upprepningar, är antagligen en hint om att det är George W. Bush som avses – en pik som riskerar att bli mindre aktuell ju längre vi befinner oss från hans epok som president. (Om vi gör tankeexperimentet om ett litterärt verk som på 70-talet anspelade på exempelvis Richard Nixon: hur mycket skulle en nutida läsare förstå?)

Heaneys bedrift blir modet, att den osentimentala blicken på Sofokles text ger den nytt liv, och det må förefalla vara en paradox när det behövs denna lite respektlösa attityd för att bevara dess livskraft. Men det är ju det speciella med litterära klassiker, att de visar sig vara så tåliga. Det här är inte heller den definitiva eller slutgiltiga versionen. Sofokles Antigone kommer att fortsätta tala till oss, med eller utan maktfullkomliga amerikanska (krigs-)presidenter i rollistan.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.