Hon skämdes för sanningen. Lögnen var så mycket anständigare.

We begin to live when we have conceived life as tragedy

6 sep. 2014

Lotusfötter, Matilda Södergran


Poeten med det förpliktigande efternamnet, Matilda Södergran, har skrivit den experimentella diktboken Lotusfötter där hon utgår från citat av tre kvinnor. Boken blir sedan splittrad i tre linjära berättelser, där du måste välja läsart: antingen den traditionella läsningen från första till sista sidan, eller en nyinlärd läsning där du följer var sitt spår, och får bläddra igenom boken tre gånger. Den traditionella läsningen skapar en formutmanande experimentell dikt, men den nya läsningen skapar tre traditionell dikt. I år har Anna Hallberg skrivit sin diktbok Ljusgrönt och aska på ett liknande sätt.

”Lotusfötter” är också den term som används för den tortyrmetod som tidigare användes i Kina i syftena att dels kväsa kvinnor och dels göra dem mer attraktiva på äktenskapsmarknaden, fast kanske inte i den ordningen. Givetvis vill Södergran säga något med det här, genom att ge läsaren en otäck bild att ta med sig in i läsningen. I överförd bemärkelse stympas kvinnor fortfarande, inte bara i Kina.

Och så de två örhängena som hänger som två retfulla frågetecken på omslaget … En annan bild för kvinnlighet. De tre kvinnorna visar olika strategier för överlevnad.

Första kvinnan är Sylvia Plath, med ett kraftfullt citat från The Bell Jar. Sedan en berättelse om en bilfärd, en händelse som kanske speglar hennes resa längs USA nygift med Ted Hughes, även om det går att tänka bort sådana interna referenser. Hon är reducerad till kartläsare, behandlas sämre än ett husdjur.

Hon har nära till det hårda språket: ”Innan du somnar kommer du ofta på dig själv med att känna dig redo, aggressiv.” Det är något som skaver. De tar in döden i bilen.

Log Lady är andra kvinnan, hon från Twin Peaks. Hennes citat är från femtonde avsnittet i andra säsongen. I antikens dramer var hon en blind siare, i Shakespeares dramer den vise dåren: figuren som underskattas, den som ingen tar på allvar eller inte ens ser – den som får tillträde till skeendet i egenskap av sin osynlighet. Även om dessa karaktärer är manliga är det här en typiskt kvinnlig strategi, med nackdelar som kan bli fördelar. I Twin Peaks får Log Lady komma nära det farliga, tack vare att ingen tar henne på allvar, och därifrån kan hon dra sina slutsatser.

I Södergrans korta berättelse hemsöks Log Lady av sin döde make, vars dödsmask hon bär (en inverterad Sylvia Plath, kunde man möjligen säga). Hon har barr överallt i kläderna.

Och så Courtney Love då. Här handlar det om att ta sig bort från något – i detta fall fansens jobbiga dyrkan, något hon väl kan sägas lyckades genomföra mot slutet av 90-talet, efter att med sitt band Hole gjort ”Live Through This”, en skiva som nog har fått liknande inspirerande funktion för en ny generation som Plaths The Bell Jar hade för en äldre. (Loves citat är från den tidigare skivan ”Pretty on the Inside”.) Men också handlar det om att hitta en identitet, om vad som bevaras när allt eget misshandlas och förstörs.

Det som knyter ihop de tre galjonsfigurerna är deras kreativitet. Vi känner Plath och Love som verkliga människor, medan Log Lady är fiktiv – å andra sidan är hon ju en av Twin Peaks poeter. Dessutom har ju Plath och Love blivit mytologiserade och vanförställda till fiktionens gränser – här nämns det rentav om Love: ”Du är nästan fiktiv. Statylik. Så överdriven som dina begränsningar kan tillåta dig att bli.” Men det är ju bara en tänkbar läsning att plocka in de tre citatmakarna i dikten, som står på egna ben (fötter). 

Steget är inte heller långt från den här boken – en lotusfots otympliga steg – från Lotus till Lotass, då man läser Södergrans remsor på samma sätt som man läser Lotta Lotass remsa i den kryptiska boken Fjärrskrift. Det är i vilket fall övertygande och utfört konsekvent – och Södergran rör sig från klarhet till klarhet med sina böcker. I de här tre remsorna är det nog Courtney Love-avsnittet som övertygar allra mest, som skiner starkast och mest poetiskt, och skapar en dikt som är transcendent i sina ögonblick som lyfter och alstrar lika stark energi som i de gamla Hole-låtarna från tjugo år sedan.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar