Hon skämdes för sanningen. Lögnen var så mycket anständigare.

We begin to live when we have conceived life as tragedy

10 juli 2012

Bübins unge, Mare Kandre


Vi talade om vådan att läsa om böcker som betydde mycket när man var ung, hur svårt det var att ta till sig vissa saker. Hans exempel var Hermann Hesse, jag talade om Stig Dagerman. Somligt kunde jag nog fördra fortfarande, men somligt besvärade mig, gjorde mig obekväm: vet inte om jag blev mest irriterad på att jag uppskattade det då eller på att jag inte längre kunde se vad det var jag hade uppskattat. Ville jag söka upp mig själv som ung och säga några sanningens ord, eller ville jag skälla ut mitt nuvarande jag?

Jag tog risken att bli besviken när jag nu läste om Mare Kandres Bübins unge, en bok som betydde mycket när jag var fasligt ung, säkert för ung. Det är en nyutgåva av Hansson Bok, eftersom Bonniers vägrar ge ut Kandres böcker, och hennes tredje bok. När jag börjar läsa inser jag att det inte var så värst länge sedan, kanske lite drygt tio år sedan, jag senast läste om den, och inte heller blir jag nu besviken, utan uppfattar den på samma sätt – kanske den enskilt mest betydande bok som getts ut i Sverige sedan jag vet inte när.

Den innehåller sådant som en bok normalt inte får innehålla: Kandre gör sådant man inte får göra som (svensk) författare. Att skriva poetiskt och drömskt, med en besjälad natur och en skog som ler mörkt – visst, men Kandre avviker från det stipulerade, från normen, genom att ladda tillvaron med svårare symboler, svårare tecken. Hon skriver inte renodlad allegori eller saga, utan befinner sig ett steg före all tolkningsrekvisita som läsaren skramlar fram. Bland annat därför är det så orättvist mot andra författare att jämföra dem med Mare Kandre.

I ett dunkelt eller skumt ställe utanför ett samhälle bor Onkel och Bübin, och så berättaren, som endast identifierar sig som ”Kindchen”. Protagonisten befinner sig utanför sammanhanget: saknar tillhörighet, finns inte inskriven i titeln. Kanske är hon död. Eller så håller hon på att växa upp, eller bara växa. Hon menstruerar, och lämnas ensam med den unge som går under namnet ”Bübins”.

Liksom kroppen är huset ett fängelse för huvudpersonen. Hon upplever tillvaron som barn gör: med en kuslig närhet, som om hon inte lärt sig distansera sig från naturen, utan enbart följer instinkter. Det är tydligt att hon rör sig mot en nollpunkt, som kan kallas något kliniskt – depression, sammanbrott – eller något annat, något mer konstruktivt, som en insikt av filosofiska dimensioner:
   ”En djup leda griper mig –
    Jag vill ingenstans nu, ingenting!”

Helheten går förlorad för henne: det är som att hon upptäcker vad det innebär att vara människa – att vistas i förlustens tillstånd. Men också att vara splittrad, där din lojalitet vacklar mellan olika läger. Att växa upp innebär också att börja tycka annorlunda, att göra sig oberoende, att svika ideal. Du blir något konstigt, det vill säga – vuxen. Den här boken visar vad den processen kräver i offerväg.

Kandre tar sin uppgift på allvar. Självföraktet är en universell känsla, och det huvudpersonen går igenom är något alla går igenom – om vi inte förnekar det. Det här är en författare som använder liknelser som går fel, går snett, görs konstiga (”Som att ligga djupt ner i en stor sten”?). Hon är också beroende av atmosfären:
Än sen?
    De åker sin väg –
    Vagnen rullar ner i byn.
    Ungen står kvar vid grinden och väntar, hela tiden böjd och olycklig. Den låga, gråblå himlen skruvas ner ytterligare, och inget slipper ut. Lukter, ljud. Det är förseglat, tillslutet. Det är knappt man kan gå upprätt i den kväljande hettan!”

Vad som händer? Kanske är huvudpersonen redan död, kanske är ungen det hon lämnar kvar när hon växer upp, barnet som är ett beläte av henne själv, och som sådant dött, en klump, en tingest. Kandre vet inte själv, och vi delar denna upplevelse av otrygghet, där världen samspelar med karaktärerna. Kanske är det dödsriket som är romanens miljö. Det är en gränslöshetens fiktion, där läsaren är helt övergiven.

I ett (fiskpinne)klokt skrivet efterord skriver Aase Berg om hur Kandres bok skildrar någon som är både främmande och hemma, och mycket riktigt att hon skriver med realistiska anspråk. Däremot är jag inte lika säker på att hennes ideliga utropstecken signalerar något hoppfullt: lika gärna ser jag dem som uttryck för en förtvivlan som förstärks, som ges emfas av det knepiga tecknet. Då blir utropstecknet ett försök att rycka upp sig, att injicera liv i dödköttet. Lika mycket rädsla, ett fasans signum.

Men jag är helt med henne när hon hävdar att man inte måste läsa Bübins unge som en skildring av en kvinnlig erfarenhet: det är en mänsklig upplevelse som vi erfar. Ja, hur skulle jag annars kunna läsa den? Men är det inte typiskt att så många så kallade kvinnliga författare blir uttydare av ”den kvinnliga erfarenheten” (tänk på Nobeprisnomineringen till Doris Lessing)?

8 kommentarer:

  1. Självklart är det inte en nödvändighet att läsa "Bübins unge" som en kvinnlig erfarenhet, men är väl inte att det skulle vara en omöjlighet för en man att göra det? Det kan ju till och med vara något bra att läsa upplevelser som specifikt kvinnliga, öva sig i att "lämna sitt kön" som Åsa Beckman sa.

    SvaraRadera
  2. Kanske det, men det finns ju saker som är specifikt kvinnnliga, och andra saker som är specifikt mänskliga, som jag uppfattar det.

    SvaraRadera
  3. Hm läste det här inlägget och det här blir kanske (lite) osammanhängande..
    I går hittade jag mina gymnasiedikter. ..Och du är ju lärare i svenska.
    (det ena leder till det andra) tänkte på er (alla i närheten), hoppas att det slutar regna i Småland snart! Jag skulle åkt på fotokurs till Mullsjö (folkhögskolan) i slutet av juli men fick förhinder och måste avboka. Tror hon heter Jonna Plate som har kursen, hon har varit assistent till Christer Strömholm. Sen visade det sig att Gunnel, en konstnärsvän gick Mullsjö innan hon kom in på Mejan.. nåväl.

    Jag vann en bok i Veckorevyns kärleksdiktstävling 1988, Mare Kandres Det brinnande trädet! (utropstecken) Den börjar så här "Vill förföra dig med vackra ord på franskt vis.. "

    Här är tre dikter till. Inga av de högtravande (inspiration Stagnelius).

    Jag vill bara
    hålla dig hårt
    nästan dö med dig
    och tala om för dig
    att du är kärleken,
    rödare än livet
    och varmare än smärtan
    som alltid ryms.

    Jag vill bara
    hålla din hand
    och rädda dig från allt ont
    och visa dig att
    mina ögon blöder
    stilla och ljudlöst
    för att solen värmer jorden
    Bara för dig.


    Till Claes (denna är lite förvirrad):

    Det är härligt,
    ljuvligt
    underbart.
    Jag är kär igen!
    Äntligen!
    Det finns ingen chans,
    ingen alls
    att det är besvarat.
    Men känslan av tomhet,
    av yr lycka.
    Känslan att vara
    ingenting
    uppväger allt.
    Två år sen sist.
    Två år har gått
    sen jag sist mötte din blick.
    Dina ögon...
    Hur har jag stått ut?
    Hur ska jag stå ut?
    Undrar om du kände igen mig
    i dag på spårvagnen?
    Du kan knappast veta
    hur du vände
    totalt upp&ner på mig.
    Skulle vilja följa dig
    vart som helst,
    Skulle vilja göra,
    det du bad mig.
    Faktiskt tror jag det är bra
    att du inte vet
    vad jag känner.
    Jag vill ju inte
    ÄLSKA dig.
    Vill inte känna mig bunden
    till en annan
    människa.
    Jag vill vara fri.
    Vad är "Mr World" mot dig?
    Mot dina ögon
    din näsa
    ditt leende..
    Ingenting.
    Vill hitta någon att älska
    som du.
    Vill inte vara
    Bottenlöst förlorad
    i dig.



    Kylslaget log du mot mig
    och åratal låg mellan oss
    och skar en vägg
    av ord
    och tankar
    och jag ville springa
    och slå ihjäl dig med orden
    men de
    låg tätt
    ihoptrasslade
    utan en stavelse rätt
    utslängda på bordet.



    Tanke? Mina vänner som väntar barn, Sara är präst, Henrik är inte troende.
    Jag läser just nu: NIklas Piensoho 100 dagar med Jesus
    Jane Miller, Den befriande åldern, tankar om att vara gammal.

    Vi tror att Michael Jackson hade fått en gåva från gud (Sara och jag).

    Sommaren är associationer :)

    SvaraRadera
  4. Disclaimer: dikten om Claes är från högstadiet.

    SvaraRadera
  5. Jo, det är klart att det finns upplevelser som män inte kan ta del av. Som mens, för att nämna en väldigt konkret sak. Det var ju det som var min poäng, att litteratur eller annan konst kan låta människor ta del av erfarenheter som är omöjliga för de själva att uppleva. Så att säga att "det är en mänsklig upplevelse som vi erfar. Ja, hur skulle jag annars kunna läsa den?" är kanske en aning förhastat. Själv läste jag den som en beskrivning av att bli kvinna, vilket är intressant om man jämför den med texter om/min egen upplevelse av att bli man.

    SvaraRadera
  6. L, i Julian Barnes bok The Sense of an Ending säger han att vi människor är som mest intelligenta när vi är 16-25, & då menar han "pure intelligence", inte visdom och (livs)erfarenhet, eller, ja, det är en romankaraktär som säger så, men ändå - ja, och jag håller med, tycker att jag faktiskt var mer intelligent då, och också skrev bättre dikter, som jag tyvärr har gjort mig av med. Apropå associatoner!

    O, jag tror det var Åsa Beckman (?) som skrev nåt om det för några veckor sedan, men var inte det en självklarhet / truism, att man kan läsa litteratur för att upptäcka det andra könets erfarenheter? Men inte vet jag om det som är det primära för Kandre.

    SvaraRadera
  7. jag vet inte om Beckman skrivit om det här igen nyligen, men jag syftar på Ann Jäderlund-debatten 1988. http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=767&artikel=4630137 En inte alldeles självklar referens kanske. Jag vet faktiskt inte hur mycket uppmärksamhet den fick när den utspelade sig, jag var inte född då. Vad jag menar är i alla fall att det kan finnas ett värde i att en kvinnlig upplevelse gestaltas i litteratur, då den genom historien befunnit sig i marginalen. Huruvida det är Kandres primära syfte eller inte tycker jag inte är så relevant, det är en möjlig läsning.

    SvaraRadera
  8. Nä, nu kommer jag inte ihåg om det var Åsa B eller Maria Schottenius som skrev, men äsch ...
    Intressant synpunkt! Jag glömmer det ibland, jag är alldeles för styrd av Virginia Woolfs och Coleridges androgyna ideal, så jag tänker sällan i sådana termer.

    SvaraRadera