Hon skämdes för sanningen. Lögnen var så mycket anständigare.

We begin to live when we have conceived life as tragedy

24 mars 2011

Mot ljuset, Elin Boardy

Det finns flera farliga fällor färdiganlagda för den författare som försöker skriva om förfluten tid. En av dem handlar om hur tidsepoken ska kunna framträda utan att övertydligheter, något som inte skedde helt lyckat i den mest uppmärksammade historiska romanen på senare år, Bengt Ohlssons Gregorius. Elin Boardy skrev i sin debutroman också om början av 1900-talet, men med ett helt annat temperament, med ett helt annat angreppssätt: Allt som återstår var helt enkelt en av 2008 års bästa och mest underskattade romaner.

När hon nu på Wahlström & Widstrand följer upp med ännu en historisk roman är det med stor förväntan jag börjar läsa: Mot ljuset inleds strax efter andra världskrigets slut. De båda systrarna Elly och Annie reser mot Malaysia med ett helt gäng danskar i sällskap: Annie är gift med en av dem, Laurids, en läkare som genast börjar sitt arbete, medan hustrun drabbas av återkommande migränattacker. Vi förstår att det är den okyssta Elly som är huvudpersonen här.

Elly är kartriterska. Ett konstnärsämne, drömsk och handlingskraftig på samma gång: hon lär sig skjuta gevär, börjar svära, tar för sig, upptäcker livet, vill leka dekadent (den farliga leken). Hon förälskar sig i Niels, en mystisk figur, som läser Steinbeck och Lagerkvist, och närs av kommunistiska drömmar. Själv velar hon: vill hon? Eller inte? Förälska sig, falla – handlöst.

Skickligt och subtilt skriver Boardy fram sin historia, och arbetar med diskreta medel i sin gestaltning av närhet och distans. Romanen är skriven som ett drama i fem akter: ett drama, där crescendot kastar sin skugga över förloppet. Det finns vissa likheter med Somerset Maughams 20-talsroman The Painted Veil, som också handlade om en kvinnas osäkerhet i en osäker terräng (ett kolera-infekterat Kina).

Det jag imponeras av är hur Boardy återigen lyckas skriva så närgånget och så exakt. Hon undviker faktiskt de där typiska och övertydliga tidsreferenserna, vill liksom inte fästa sin berättelse i tiden. Därför blir hela hennes skildring diffus – och det är till romanens fördel, vill jag hävda. Inte för att den därmed skulle bli, som det brukar heta, mer allmängiltig, utan för att atmosfären blir mer suggestiv, att man som läsare delar Ellys fascination och ambivalens för sitt nya land, hur hon fångas in av den okända terrängen.

Om det är svårt att skriva om framtiden (hur kommer den att se ut?) är det nästan ännu svårare att skriva om dåtiden – som sagt, utan att det blir en redovisning av författarens forskarmödor, ett ”kolla jag har lärt mig vad man sa när man hälsade på varandra då, är jag inte duktig?” Boardy drivs inte av sådant. Hennes värld är tom, och som sagt diffus, men ändå trovärdig, tack vare hennes osentimentala blick mot det förgångna, där hon respekterar dess integritet. Oavsett om de handlar om dåtid eller nutid lyckas Boardy skapa en människa som rör sig på ett igenkännbart sätt: vi delar hennes vånda, hennes tvivel och oro, i vetskapen att hon har samma problem som vi. Hur ska man leva – vad ska man satsa på? Därmed blir hennes gestalter också mer levande just därför, i stället för schabloner.

Elly blir också en person som det är lätt att gripas av. Vi delar hennes vånda, hennes oro att uppfattas som klumpig och mindervärdig. Hon avundas Annies äktenskap – samtidigt som hon söker sig mot en frihet som äktenskapet inte tillåter, en frihet att blomma ut som konstnär. Hon är dristig, en rebell i vardande, som kämpar för självständighet – en kamp som Boardy kopplar till Malaysias trevande försök mot eget styre. Men allra mest syskonrivaliteten mellan Elly och Annie, så på pricken infångad av författaren: kampen mellan stolthet och avund, fiendskap och vänskap, som bara upplevs mellan syskon.

Det enda jag uppfattar som lite störande är språkförvirringen, med danskarna som snackar en slags utslätat nordiska, med några danska glosor inslängda, även om jag fattar att det är ett olösligt problem. Jag blir i alla fall lite förvirrad, har svårt att följa dialogen.

Berättelsen i sig är ganska lågmäld. Boardy skriver behärskat, och hårt kontrollerat. Bra litteratur har en förmåga att leva kvar länge hos läsaren, fortsätta verka långt efter att boken slås igen, som om de goda böckerna värjer sig mot formuleringen ”en avslutad läsning”: det är en läsning som fortsätter, som vägrar sluta. Allt som återstår hade den kvaliteten. Det är för tidigt att säga om jag kommer att fortsätta tänka på Mot ljuset, men det bådar gott för Boardy.

(Pia Tafdrup har en vacker bild för denna litteraturens förmåga att fortsätta, i sin dikt ”Graner i sne” ur samlingen Krystalskoven (1992):

"Utællelige krystalnåle vokser under huden

hvor en skyggeblomst nu folder sig ud

blændende

Stille, intravenøst synger de hvide skove.")

5 kommentarer:

  1. Jag tyckte mycket om hennes debutroman, och jag väntar nu ivrigt på att få läsa denna!

    SvaraRadera
  2. Då kommer du att gilla den här!

    SvaraRadera
  3. Många roliga f i första meningen.

    SvaraRadera
  4. Tack! Äntligen någon som förstår sig på allitterationer! What took you so long, liksom?

    SvaraRadera
  5. Du och jag Bernur: Boardy!

    SvaraRadera