Pyssel; Det allra vakraste, Anna Nygren, Rojal förlag

 

I orange gymnastikpåse ligger mångsysslaren Anna Nygrens två senast utgivna böcker. Hon har ett svåröverskådligt konstnärskap bakom sig, som inkluderar romaner, poesi, dramatik, bild- och textilkonst, och hon har publicerat sig på etablerade men mindre förlag som Dockhaveri, Lesbisk pocket och it-lit. De här två böckerna utkommer på Rojal förlag, och de är helt on brand med vad Nygren tidigare har ägnat sig åt.

 

Pyssel är en grön anteckningsbok som innehåller en längre essä om bland annat främlingskap, och Det allra vakraste [sic] är en guldfärgad återgivning av en bok Nygren skrev och illustrerade som tioåring, med noveller om enhörningar och troll, bilder av fantasidjur, samt en knep och knåp-sektion. Originalet befann sig i så ömtåligt skick att hon inte kunde skanna det, så hon fick rita av det.

 

Om något illustrerar faksimilen (med en inverterad parafras på Simone de Beauvoir) att författare inte är något man blir – det är något man är. I det gulligt-guldiga häftet skriver hon: ”När jag hade sätt filmen grät jag. Den var så sorjlig. Att han bara kunde den där tjuvskyten. Skjuta en enhörning.” Med andra ord: Anna Nygren har varit författare och konstnär från allra första början, något som också kan ses i hur hon lärde sig skriva genom att rita bokstäverna. Och hon är en av få verksamma svenska författare som går att jämställa med Tove Jansson, i sin förmåga att växla mellan visuellt och textuellt berättande.   

 

Så i den gröna boken – Pyssel – formas en språksyn, med exemplet att ersätta skriften med teckningen, i metoden att rita och inte skriva bokstäver. Vi imiterar oss fram till kunskap, något alla som har skrivit har erfarit. Senast exemplifierat av Anne Carson, som i Wrong Norma menar att vi i situationer där vi inte kan koderna måste se och lära av hur andra gör. Det här är förstås synnerligt viktigt för alla som inte är neurotypiker.

 

Nygren skriver om sin autistiska hjärna, hur pysslandet har varit behjälpligt i strävan att sortera kaoset. Om det är något jag är trött på, är det tjatet om autism som en superkraft. Nygren arbetar stenhårt för att göra världen uthärdlig, och pysslet sammankopplar text med textil (”text-il”), i en programförklaring till boken: ”ett slags personlig-poetisk, filosofisk-fragmentarisk text, om barndom-barnslighet, psykisk sjukdom, textil, text, text-text-il, hur det går att relatera till material, relationer genom görande […] vad metaforen gör med materialet, metaforiskt våld, våld inom vården, natur och nation och motstånd, med mera.”  

 

Pysslet och terapin blir också exempel på det emfatiskt onödiga, det som inte fyller någon egentlig funktion utöver att fläkta bort de påhängsna tankarna. Bristen på nytta är en god utgångspunkt för konsten, som måste tillåtas vara frikopplad från det som görs mätbart och konkurrenskraftigt. Nygrens sätt att skriva är spontant och otåligt, och det görs inga pauser för att korrigera bokstäver som tappas på vägen.

 

Då kan det se ut så här: ”TNKER PÅ DETTA ATT VARA INUTI DET OBEHAGLIGA OCH OBEKVÄMA, ATT SOM AUTIST VARA VAN VID ATT BEFINNA SIG I DETTA”. Det blev en hätsk diskussion nyligen när Valands kurser i autistiskt skrivande befann sig i skottlinjen för ensidig kritik. Är inte läsning i sig autistisk? Det äkta glider in i ordet: autent-istisk … Nygren skriver om sin ”egen upplevelse av att läsningen är mer av ett modersmål för mig än den fysiska världen och framförallt det sociala sammanhanget, och också mer än mig själv.” Nygren och Elisabeth Hjorth ingår i forskningsprojektet, vars uttalade mål är att frigöra skammen och stigmat kring autism, och att skapa strategier för att inte längre bli utpekade som exotiska eller förkastliga.

 

I sin gröna essä berättar Nygren om sin dragning mot detaljer, svårigheten i att avkoda människor, och om det främlingskap som är svårast att tolerera: när det främmande står att finna inom dig själv. Hon gör klargörande läsningar av Monika Fagerholms Vem dödade Bambi, och Clara Törnvalls bild av Andy Warhol som rådjuret i strålkastarljuset – och gör kopplingen till dennes närvaro i Sara Stridsbergs Drömfakulteten. Plötsligt är det inte längre lika oskyldigt med rådjuret på pocketugåvan av den romanen, vars kaosnarrativ eventuellt är en dream come true för en autistisk läsart.

 

Så är också Nygrens skrivande likt drömmen. Det är ett skrivande som söker nya vägar, och den som vill förstå orsakssammanhang har hjälp av det metaforiska tänkandet. När hon skulle skriva akademiskt fick hon se liknelsen mellan två metoder: en som utgick från att sätta ihop en bil, och en annan som liknade virkning – antingen den mekaniska som inte tillåter improvisation eller den som ger en möjlighet att vara ”VAD SOM HELST”. Nygren valde (felaktigt enligt handledaren) virkningen, ty: ”Bilen är en miljöfarlig varelse, som låter dess invånare susa genom världen utan att verkligen möta den. Grytlappen är en väv som befinner sig mellan DET SOM BRÄNNS och den KÄNSLIGA HUDEN.”