Blotbok, Per Holmer, Tragus förlag

 

Fakta i målet: för lite drygt 50 år sedan debuterade Per Holmer med två böcker. Den ena var motbok och utgavs på Poesiförlaget (samma år debuterade bland andra Bruno K. Öijer och Eric Fylkeson på samma förlag). Länge umgicks Holmer med tanken att skriva en motbok till debuten, men vad skulle den heta? Efter att ha förkastat ett dussintals förslag fastnade han för Blotbok, med programförklaringen ”Slakt eller offerrit”. Formatet är identiskt, det som då var proto-formatet till CD-skivans konvolut har nu blivit vintage.

 

Den här textens sju korta kapitel är skrivna under 2000-talet, en period då Holmer inte varit så aktiv som författare. Hans verklista på femton titlar listar endast en under hela 2000-talet fram till denna. I gengäld har han varit desto flitigare som översättare, och har du läst Cees Nooteboom eller Hugo Claus har det med största säkerhet varit tack vare Holmers förmedling.

 

Texterna här är delvis tillkomna i dagbokens form. Det är ju en form som uppmuntrar till det fria associerandet, och det kan bli ofokuserat och virrigt. Holmer resonerar kring olika språkformer: tal-, skrift-, och drömspråk. Som jag förstår det förespråkar han inlyssningen framför jargongen, där det senast nämnda inte ska överstiga 15 % av en text. Han kallar det för groggvirket. Men har jag missförstått: är inte groggvirket typ tonicen? Den måste väl ändå överstiga 15 %, om du inte blandar lika starka drinkar som Philip Larkin?

 

Två texter som sticker ut är i första hand en enaktare om August Strindbergs möte med Ola Hansson och Laura Marholm, skriven för en Strindbergsfestival 2006. Pjäsen lider väl av en åkomma som så många litterära verk som innehåller författare, något som borde kallas ”Wikipedia-syndromet”. Det var likadant när Göteborgsteatern i höstas spelade Mary Shelleys liv – där karaktärerna inte kunde yttra en replik utan att den kunde beläggas med något ur dennes biografi.

 

Ett bättre ideal vore att eftersträva det Ken Russell gjorde i filmen om Lord Byron och Shelley-klanen, Gothic: det vill säga, att ta större estetiska risker och våga närma sig pekoralet, men frigöra sig från det biografiska. Men Holmer ska inte klandras för mycket: jag har sett skickliga skådespelare som Thommy Berggren och Jonas Karlsson misslyckas med att ge Strindberg liv. Konst ska kort sagt inte vara didaktisk.

 

Holmers övriga texter behandlar åldrande, sjukdomar, dödsrädsla. Att det finns en del självömkan kan inte avhjälpas. Är det inte en smula självupptaget ändå? Inte endast. När Holmer skildrar sig själv som ”[o]ändligt mycket mer murmeldjur och mullvad än påfågel” är det lätt att sympatisera med honom, men också att inse att det är en omöjlig livshållning för den som vill odla sitt varumärke och göra intryck i den litterära offentligheten.

 

Det är också med sorg jag tar del av informationen att Holmer har fått nio stycken av sina romaner refuserade. Därav blir det inga fler. Ett kort utdrag ur en av refuserna utspelar sig under 60-talet, och verkar ha Doorslåten ”The River Knows” som källa (Vad floden vet). Att det kommer i snitt 3-4 översättningar om året signerade Per Holmer är en viss tröst.