Ombord på obebodda vatten, Metha Skog, Ellips

 

Förlåt mig om jag låter tjatig, men jag har ett VMA: svensk poesi är väl bra och så, men allvarligt, har du testat finlandssvensk poesi? Jag har nyligen läst Eva-Stina Byggmästars senaste (bra och konstig), och fyller på med Metha Skogs nya, med den lockande titeln Ombord på obebodda vatten. Den utkommer på Ellips, ett Vasa-förlag som är värt att hålla koll på (tips: sök upp Ulrika Nielsens böcker om du vill läsa något djärvt och originellt!).

 

Skog är liksom Byggmästar rutinerad poet, tillika konstnär. Det här är hennes tionde bok, och den kretsar som titeln utlovar kring kustlandskap och vatten, i alla dess former – inte minst regnet har en framträdande funktion i de kustnära dikterna. Om vi på senare år fått lära oss att en svenskspråkig diktsamling kan ha vilket format som helst (som verifieras av årets många 400-sidiga exemplar), rör sig den här boken i andra riktningar.

 

Efter Ingela Strandbergs stora genombrott på senare år med sparsmakade böcker går det att säga att något liknande kunde vänta för Skog, som också skriver i det kortfattade formatet. Dikterna är skrivna liksom i en inandning. Skillnaden är att det finns en säregen rytm i Skogs dikter, en rytm som uppsöker ellipsen (ordvits, förlåt), avbrottet, hacket. Hon förevisar en god känsla för ljud och musik, för klang och genklang.

 

Dikterna handlar i korthet om tidens obevekliga gång, årstider som avlöser varandra. Men också om de vardagens små händelser som bär på fördolda innebörder:

 

Vi lade händerna i sömn över natten

De kursiva regnens fönsterränder

sugs upp av timmars nya datum

där sol är att vänta vid stranden

 

Ett kursivt regn, det är väl sådant en kan uppleva endast i städer där regn är norm (som Borås). Så blir Skogs dikter ett exempel på poesins funktion som kunskapsform. Och jag tröttnar inte på att säga att poeter är bra på olika saker – Blake är bra träd, Rilke på änglar, Celan på stenar – och kan där tillägga att Skog är bra på regn. Hon närmar sig tillvaron med tillbörlig ödmjukhet, och skriver in sig i platsens mystik, när hon berättar om förfluten tid och hur den kan vara verksam även i ett senare skede, i tider som är simultana.

 

Det ska inte förnekas att hennes dikter bär sin skönhet med händer som fattat den med ömsom vördnad och ömsom nonchalans (bästa kombinationen!):

 

Viljan att hålla tumgreppet kvar i luften

med något tillfälligt som längtan hittat

Att ge till en så vacker saknad

 

Måste saknaden vara vacker? Ja, det är väl så: den är det vackraste vi har. Minnet är romantikens katalysator, och Skog rör sig hemtamt bland de minnen som alstrat hennes dikter. Minnets funktion blir här att skapa struktur åt det oreglerade, ge det formen av något beständigt. Dikterna närmar sig – lite som Byggmästar gör – katastrofer, allra mest uttalat i mer eller mindre uttalade referenser till flygattacken mot tvillingtornen i New York 11 september 2001.

 

Då får dikten karaktär av en anklagelseakt. Vissa rader i den här boken väcker mer undran än förundran med sina tillkrånglade assonanser och allitterationer: ”Gnissla till längs strängars lindade silverlängd / Vapenfria som en hornlös hjorts hovars flykt”. Men åtskilligt skänker något som kunde kallas andlig be-undran, dikter som liknar besvärjelse och bön. Religionen är ett tema i dikterna, men det blir som mest övertygat när det sker lite vid sidan av, på ett nästintill ohövligt sätt:

 

Ord behöver riktas bort från sår

Inte blunda sönder andras utvägar

Bort har långt kvar till undan

Undan har längre kvar till bort

 

I dessa stunder upplever jag att Skogs dikter lär mig nya saker. Inte för att de försöker utföra någon slags didaktisk påverkan, utan på mer indirekta och mer intrikata vis. Det är stiligt gjort. Hon skriver dikter som får mig att tänka bättre, och det är väl om något ett belägg för poesins särställning som människans bästa uppfinning (bättre än elden! bättre än hjulet! bättre än internet!).