En clown – en pajazzo – skjuter ihjäl tolv människor på öppen gata. Så inleds Daniel Ahlgrens nya seriebok, Krympande utsikter. Vittnet Naima drabbas av chock och blir förminskad. Kläderna ligger i en hög på gatan när hon reduceras till storleken mindre än en Barbiedocka (längd ca 15 cm). Hennes man, Stefan, tar med henne hem, och så vidtar en berättelse om hur det är att leva som krympt i bokstavlig mening.
Hon går hos en välmenande psykolog, och det är tydligt att Ahlgren vill säga något om symboliken i att uppleva sig förminskad. Naima håller sin hemlighet inför vännerna, och svarar inte i telefonen. Vad det till största del handlar om är att ordna praktiska bestyr i vardagen. Hon gör sina toalettbehov i en äggkopp. Kläderna skaver med sina groteskt stora sömmar när de lånar ett bonusbarns Barbiekläder. Och när Naima får mens blir det ytterligare komplikationer.
Naimas belägenhet påminner om den olycksdrabbade Gregor Samsa från Kafkas novell ”Förvandlingen”, men det förblir en outtalad referens, till skillnad från Swifts Gulliver, som ändå inte genomgick någon fysisk metamorfos. Naima liknar i stället Alice, hon som både växte och krympte i Lewis Carrolls märkliga romaner. Det saknas inte humoristiska stunder när Stefan ska förhålla sig rationell till det irrationella.
Ska Naimas upplevelse liknas vid psykosen? Hennes man är tålmodig och stoisk, medan Naimas förtvivlan görs begriplig. Det jobbiga med den situation som hon hamnar i, och det får Ahlgren fram bra, är ju att en inte kan veta om det är en permanent storleksförändring. Och Ahlgren rör sig närgående i sin studie av Naima, med teckningar som ger emfas åt hennes maktlöshet. Tecknarstilen varierar perspektiven och låter oss uppleva Naimas litenhet på nära håll.
Det är också en känsla som det är lätt att identifiera sig med. Själva premissen må vara orealistisk, men fiktionen ska ju ägna sig åt att utforska också det orimliga. Magisk realism blir i Ahlgrens händer ett fruktbart verktyg. Idén om en krympande människa är också givande, och här kan jag inflika att det vore givande om svenska romanförfattare någon gång övade upp sin fantasi på liknande sätt som många serietecknare verkar göra helt naturligt. Det blir kanske inte realistisk i egentlig mening, men som experiment är det kul att följa.
Ahlgren är en rutinerad serietecknare, som tidigare utforskat superhjältetematiken i en rad böcker. Här finns superhjältetemat länge i bakgrunden, men när det väl släpps fram mot slutet blir det för skruvat och då tappar han bort mig. Doktor Heimlich träder in i historien, och det tänjs lite väl mycket på den verklighet som Ahlgren tidigare varit så lojal med. Teckningarna blir också mer slarvigt utförda ju längre berättelsen framskrider.
Slutet lyckas inte heller riktigt knyta ihop storyn, eller så är det bara jag som inte vill att det ska sluta på just det här sättet; om det nu är en mardröm Naima upplever är det en eftergift åt realismen att låta henne vakna. Mardrömmar som det inte går att vakna ur var Kafkas specialitet, och jag hade väl önskat att Ahlgren skulle ha sett vad som händer om man gör något liknande i våra dagar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.