Hej! Nu har det hänt igen, att jag har läst en knepig bok.
Anders Almingefeldt är poet, skribent, psykolog och konstnär. Nyverklighetsmanifestet består av papperslappar i
formatet A5 som häftats samman med fem stycken aggressiva klamrar, som river
sår på fingrarna när jag läser. Som av en händelse står det ”Jag vill leka” på
mitt gröna plåster (det var rea på apoteket, sluta klandra mig).
Och boken är som sagt knepig. Till stor del består den av porträttfoton på människor som verkar vara mitt i sin yrkesövning, med en lapp hängd runt halsen, där det står saker som ”Klara gråtfärdiga gå”. Eller ”Varför finns vi mest när vi är ledsna?” Eller – min favorit – ”Egentligen borde ångesten slåss med någon i sin egen storlek”. Lars Vilks och Yoko Ono är uttalade inspiratörer, men det går för all del att också hitta paralleller till bildvärldar från Roy Andersson och Jan Stenmark. Det vill säga: det slags humor som utövar neurotisk närkontakt med desperation och ångest.
Det är den typen av diktsamling som går i klinch med konstverket, även om Almingefeldt tar avstånd från sin gärning som konstnär genom att stryka över den titeln i presentationstexten. Det är också en försvarlig del som blir överstruket i den här boken, liksom tillägg i sista sekunden med bredlinjig tuschpenna. Den besläktade UKON har skrivit ett efterord som i 32 punkter bemöter (i viss mån, förvisso) manifestets innehåll. Ärligt talat är manifestets text underordnad de många påhitten, där somt är fyndigt och dråpligt och somt bara plumpt eller platt. Som helhet blir det en motståndshandling mot en liknöjd samtid.
Manifestet har som konstform ingen stark ställning i den svenska litteraturhistorien, utöver några enstaka undantag. Var det inte något med Phosphorus för drygt 200 år sen? Något med en realistisk prosa utan språkexperiment för cirka 20 år sen? Så kan Almingefeldts bok inreda sitt eget rum, behöver bara forsla två rätt tomma flyttkartonger till sortergården först …
Jag uppskattar estetiken med boken, att den så tydligt inordnar sig i DIY-formen. Även de många aforism-liknande sentenserna – stöpta i den mall Oscar Wilde slipat till perfektion – som gärna vänder sig till paradoxer och antiteser för att nå fram till en bättre sanning: ”borta sämre, men hemma sämst”. En av dessa får mig att minnas mitt livs bästa komplimang som en undersköterska sa när jag jobbade inom vården: ”Du har ett problem till varje lösning!”
Den här boken landar lite på sniskan efter den nyligen genomförda (och avslutade?) debatten om ironins eventuellt skadliga inflytande på den svenska poesins återväxt. En stillsam profetia: den svenska poesin har överlevt ganska mycket (till exempel en handfull obegriplighetsdebatter), och den lär överleva också att en och annan skriver ironisk poesi. Om inte annat för att det skrivs åtskillig poesi som inte är ironi.
Jag är för den delen inte helt säker på att Nyverklighetsmanifestet ska uppfattas som ironisk dikt. Almingefeldts utsagor är värda att tas på allvar. Självkänslan går på sparlåga, men det har genererat en kaxig och uppkäftig bok, med träffsäkra iakttagelser från någon som inte glömt hur det var att som barn inte nöja sig med några förenklade svar på ens frågor. Så det här är definitivt en bok som fortsätter ställa frågor – en del av dem jobbiga, en del av dem intelligenta, en del av dem tramsiga. Men allt det här speglar ju bara hur livet ser ut. Hej!
Tack för en väl skriven recension! Du har fattat grejen med boken som är kongenial till form och innehåll. Sedan är jag förstås partisk då Almingefeldt och jag skapar konst och skriver böcker ihop, två böcker hitintills. Kommer en tredje i höst. Vi kallar oss Psykologer goes art och finns på Instagram.
SvaraRadera