Att Eva-Stina Byggmästar så här snart 40 år in på sin karriär som poet – hon debuterade som brådmogen tonåring 1986 – har ökat sin utgivningstakt ska vi nog vara glada för. I fjol kom hon ut med två titlar. Så länge hon fortsätter skriva fantastiska böcker är det ingen – hm, ko på isen (Bo under ko hette förresten en av hennes tidigare böcker). Det dristigt lekfulla anslaget som hon har odlat kan vara både en tillgång och en brist, som kan få en att undra hur lycklig en poet får vara egentligen.
Hennes nya bok Snöapan är en andra del i en planerad trilogi som inleddes för två år sedan på Fri press förlag med boken Låt hjärtat tala hjärtats språk. Du kan ha missat den, då det inte är helt lätt att få tag på böckerna från små förlag som Fri press (förlåt om jag lånar en megafon här, men HAR DU HÖRT TALAS OM ATT DET HÄR ÄR EN POET VARS SENASTE BOK – VILL DU KYSSA EN REBELL? HAR NOMINERATS TILL NORDISKA RÅDETS LITTERATURPRIS!).
Vi rör oss i kinesiska och japanska landskap, i 42 korta skissartade dikter. Det dricks te, och tonläget är mer nerskruvat och stillsammare än vi vant oss vid som läsare av Byggmästar. Stämningsläget kan påminna om känslan efter katastrofen. En viss yrvaken förundran inför det som finns kvar, trots allt. Kort sagt: när så mycket i världen handlar om krig och våld, både bokstavligt och strukturellt, då är det ibland med förvåning en kan ta del av alternativa förhållningssätt. En pacifistisk hållning dominerar Byggmästars skrivande.
Ett skrivande som också kunde kallas ”skrattets poetik”, om vi ska uttrycka oss högtidligt. Ska vi det? Tidigare har Byggmästar levt högt på sin förmåga att ta ned saker på jorden; varför inte ta henne på orden? Hon skriver om missnöje och avund, om vad vi ska med dessa egenskaper till (ledtråd: det ska vi inte). Livet är vad det är. Det finns goda stunder, det finns avskyvärda stunder. Stress, oro, smärta – inget skyddar oss från det.
Du säger ”materiellt välstånd”, som om det inte gjorde dig ännu olyckligare, som om du aldrig sett rakt in i Jan-Emanuels blick, som inte bara är tom, den är död. Så glöm föreställningen att pengar räddar dig – pengar har aldrig räddat någon. Om det är något poesin har lärt mig, så är det vikten av jämnmod, och perspektiv. Om vi återigen ska uttrycka oss inte bara högtidligt utan också pompöst: poesin skänker en fristad åt själen. Det låter futtigt? Vänta bara.
Byggmästar skriver sin filosofiska poesi (sin poetiska filosofi) med ackuratessen hos någon som inte längre bryr sig om det där som enligt all logik får jorden att snurra. Varför ska ens jorden snurra? Hon skriver att
stenar med konstiga
former besöker mig
jag blev en sten
med konstiga former
Så enkelt är det! Byggmästar har sedan länge varit en av livets små medhjälpare som förmått lindra svåra dagar, när livet knappt går att leva. Dessa dagar som livet så ofrånkomligt innehåller (jag ber om ursäkt att jag spoilar livet för dig som läser det här och är ung). Jag följer med i hennes drastiska vändningar, tankeskutt och kullerbyttor. Andra må finna behag i att vara sökare, men som vi kunde se i citatet ovan: Byggmästar är något mycket rimligare, mycket bättre, mycket finare – det som är kärnan i passiviteten. Varför skulle vi söka efter belöningar? Vi skulle må så bättre om vi i stället lät oss bli uppsökta.
Risken med Byggmästars poesi är att den kan få dig att nicka förnöjsamt, att den inte i tillräcklig bemärkelse utmanar dig som läser. Jag ska inte förneka att det finns sådana ögonblick också i denna bok, dikter som ter sig platta eller banala. Hennes dragning till det som i min ungdom kallades ”lull-lull” – du kanske kallar det ”idyllen” – utsätts ändå i tillräcklig utsträckning för utveckling och nyansering. När hon säger: ”jag log / resten av livet”, ska vi ta henne bokstavligt då?
Hon har fördjupat den passivt pacifistiska ådran som nog alltid har funnits hos henne (jag började som folk i allmänhet läsa henne på 90-talet, när hon väckte uppmärksamhet med de stillsamt sublima böckerna För upp en svan och Framåt i blått). När diktjaget i en av dikterna önskar bli fjäril och fånga nektar med sin snabel låter det som en dikt från en naivare tidsepok, säg 70-talet, och jag vet inte om det är bra eller dåligt. Men metaforerna hos Byggmästar nöjer sig sällan med några enkla och fridfulla lösningar.
Ibland kan hon också ta i så det spricker, och återigen vet jag inte om det här gynnar eller missgynnar dikten. Det kan också störa med de många spetsfundigheterna, som bildar en egen ekokammare, med frasmakerierna ”rummet i rummet”, ”hjärtat i hjärtat”, ”en dröm i en dröm”, ”tiden före tiden” … Mer imponeras jag av anspråken när Byggmästars minimalism möter Walt Whitmans maximalism och låter diktraderna klinga av kosmiska anspråk, i en finlandssvensk cover på ”I contain multitudes”.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar