Vindstädningen, Olle Essvik, Rojal förlag

 

Nog är det här en udda bok, utgiven på ett udda förlag. Rojal förlag specialiserar sig på det mindre formatet: små upplagor, märkliga utgåvor, i gränslandet mellan litteratur och konst. Så är också den ena grundaren Olle Essvik konstnär och bokbindare. Hans senaste bok heter Vindstädningen, och i det lilla formatet finns 53 svenskspråkiga och 37 engelskspråkiga böcker.

 

Det rör sig om avbildade föremål inhämtade från en typisk vindslagring. Som bekant är vinden en guldgruva för parafernalier, alltså sådant som satts åt sidan men inte (ännu?) bedömts bli ämnade åt slutförvaring på en sortergård. Där finns junk, men också det som ”kan komma till användning”.

 

Vad det rör sig om? Gamla leksaker, kassettband, minnen … Att röra sig i någon annans ihopsamlade material kan ge svindlande effekter. Dels genom igenkänningen, för en egen inventering skulle nog inte ge så värst annorlunda resultat. Och dels genom allt främmande som visar sig. Hur ser våra liv ut, hur unika är de?

 

Så väcks tanken: vad finns på den egna vinden, utöver de böcker som inte får plats i lägenheten? Jag hade gärna behållit en del saker som tyvärr förpassats genom tiden. Däribland LP-skivorna, och eventuellt alla fotbollskort jag samlade på när åldern var knappt tvåsiffrig. Men vad skulle jag ha för nytta nu av en suddig bild på Peter Shilton eller Ray Clemence och deras spelarstatistik på baksidan?

 

Essviks bilder ledsagas av text. Där en dörrklocka: ”Okänd dörr”. En fjärrkontroll: ”Lägenheten i Årsta”. Ett uno-kort som bär på obehagliga minnen: ”Bråket på balkongen”. En nästan urplockad medicinkarta: ”Festen och den vilda dansen”. Genomgående öppnar sig boken för sådana stunder, där tanken tillåts vandra. Det finns något terapeutiskt i att spara på saker, kanske i synnerhet i tider där Marie Kondo upphöjs till guru för sin lära att endast behålla de saker som inger glädje.

 

Men saker fyller olika funktioner, och en del av dem är otillgängliga för så enkla saker som lyckokänslorna. Smått och gott samsas i Essviks Vindstädningen. Gamla apparater från internets barndom. Ett foto på Marilyn Monroe. En trasig jordglob. (Ska vi göra oss av med det som är trasigt? Jag tycker inte det. Det trasigas estetik är värd en uppgradering.)

 

Även det skelett som går att vika ut är trasigt. En sida verkar ha ryckts lös, och bara en söndrig flik återstår. Så blir också själva boken trasig. En taktil känsla förstärks av att försättsbladen består av plast från sopsäckar. Är det meningen att innehållet ska, som det heter med en obehaglig eufemism, destrueras?

 

Nog är det som sagt en udda bok. Jag vacklar mellan mina intryck: har jag läst den? Har jag tagit del av den? Har jag känt den? Onekligen måste jag svara ja på dessa frågor. Föremålen som visas upp gör sitt intryck. Själva boken hamnar inte på min vind, utan jag placerar den bland de böcker som kan sorteras under begreppet ”kuriosa”. Där finns pamfletter och chapbooks, Morten Søndergaards Ordapoteket, Helena Erikssons Hovdamen UKON, och tidigare svårdefinierade alster av Essvik, som bearbetningar av Georges Perec och The Enemies of Books som också hade sitt ursprung i Rojals utgivning.