”Come as you are” är en svåröversatt fras. ”Kom som du är” låter för lamt, när innebörden är att du inte ska förställa dig. Virginia Woolf använde ofta hälsningsfrasen ”bring no clothes” när hon bjöd in folk till sina hus och lantställen. Vad hon menade var bokstavligen att de inte skulle ta med sig ombyte till middagar: hela poängen var att bryta med den viktorianska epokens krav på konvenans och traditioner. För en skapande konstnär är det en sund inställning, och denna privatlivets metodik tog hon med sig i sitt romanskrivande.
Den brittiske modejournalisten Charlie Porter har skrivit boken Bring No Clothes. Bloomsbury and the Philosophy of Fashion, som tar sex nyckelpersoner ur Bloomsburygruppen som utgångspunkt för essäer om kläder och mode. Han problematiserar vanan att klä upp sig till middagar som ett sätt att befästa hierarkier kring klass, makt och genus. I korthet handlar Porters uppdrag om att frigöra de sex individerna för att utforska olika aspekter av kläder och samhälle, utifrån genus och sexualiteten, patriarkatet, makten, förtrycket, självförverkligandet och den personliga autonomin.
Vilka är då de sex konstnärligt sinnade? Du gissade rätt om du prickade för de mest namnkunniga i gruppen, Virginia Woolf och hennes syster Vanessa Bell, samt konstnären Duncan Grant, romanförfattaren E.M. Forster, och ekonomen John Maynard Keynes. Katten bland hermelinerna är väl i så fall Lady Ottoline Morrell, som inte riktigt hörde till den innersta kretsen. Porter visar dock hur hennes klädsmak skulle ha avgörande betydelse – exempelvis för Woolfs val av klänning till ett beryktat foto i modetidskriften Vogue från 1924. Klänningen har alltid ansetts ha ärvts från hennes mamma Julia Stephen, men mycket talar för att den tillhörde Lady O, som av bildmaterialet att döma bar de snyggaste klänningarna (tips: slå upp sidan 310!).
Porter betonar hur kläder blir ett verkningsmedel för tänkande, ett uttryck för idéer, därav undertiteln ”modets filosofi”. Hans idé är att mode bygger på tension – alltså anspänning, och det är något som går igen i minsta fiber, bokstavligt och bildligt. Virginia Woolfs modiga prosa speglas i hennes frivola förhållande till kläder. Få författare har varit så konsekventa i att klä sig så nonchalant fashionabelt.
De övriga kapitlen handlar om saker som Vanessa Bells frihetslängtan. Bokens omslag visar ett par pyjamas som hon själv designat, och de djärva färgkombinationerna och mönstren i hennes och Duncan Grants konst har influerat flera modeshower från 2000-talet. Inspirerad av i första hand Bell börjar Porter experimentera med sina egna kläder. Fast just de partier när han ingående skildrar hur han syr sina egna tröjor hade jag gärna undvarat, även om jag fattar poängen: det är inspirerande att läsa om Bloomsburygruppens medlemmar, och du vill själv börja skapa.
Det är inte alltid relevant när Porter mixar sin egen självbiografi med medlemmarnas erfarenheter. Det är också i slöaste laget att låta google translate översätta en ynka mening på franska – det borde väl gå att skaka fram en fransktalande person i det brittiska öväldet? En annan irriterande egenhet är att han så gärna vill att alla ska förstå hans bok, vilket leder till överflödiga förklaringar av begrepp och idéer (”A golf caddie carries a golfer’s bag”), eller som när han återger hur konstnären Roger Fry frågar sig, ”’Is the soul more than raiment’. There is no question mark in his sentence. ’Raiment’ is another word for clothes. He’s saying, is the soul more than clothes.”
Till de udda fynden hör när Porter börjar mäta garderoberna som fyra personer delade på – dess storlek når inte upp till den garderobsyta han äger i en minimal Londonlägenhet under 2000-talet. Det här säger förstås något om relationen till kläder – har vi inte till leda hört om att ett plagg nuförtiden i snitt bärs sju gånger innan det slängs? – och att man på den tiden tog till vara de kläder som fanns i ens ägo, att man lappade och lagade.
Något sker med E.M. Forster efter att han börjar leva ut sin sexualitet (som tjugosjuåring): han knäpper upp översta skjortknappen och börjar le på fotografier. Keynes har ett mindre neurotiskt förhållande till kläder, och ler mest hela tiden, och noterade nitiskt alla sina ligg. Woolf citerade i sin dagbok Keynes iakttagelse att ”many men marry in order to have a wife to boast to”.
De blinda fläckar som Bloomsburygruppen hade – rasism, antisemitism, föraktet mot lägre klasser – blir föremål för Porters utredning. Han skriver lite kort men intressant om hur tjänstefolket klädde sig. I tv-serien Downton Abbey (där de snyltade på finkulturell polityr genom att ge Woolf en liten cameo) är förhållandet mellan upstairs och downstairs förskönat och förljuget. Det var smutsigare och slitsammare, och överklassen utnyttjade sitt tjänstefolk på alla sätt du kan tänka dig.
Det har skrivits otaliga böcker om den här sammansättningen – allra senast läste jag Nino Stracheys Young Bloomsbury, som tog fasta på det queera i identiteterna och i det relationella. Porter har också starkt fokus på det icke-normativa och icke-konformativa hos individerna i gruppen, och han identifierar med all rätt kärleken som det centrala för gruppens insats.
Boken har också ett ypperligt bildmaterial, om än papperskvaliteten i min utgåva inte är den allra bästa. Det är ändå fascinerande att på relativt nära håll uppleva hur Virginia Woolf i några av de mindre reproducerade fotografierna kommer till liv, allra mest så skälmskt leende i en snygg vit ribbstickad lång tröja och matchande bahytt. Och Porter lägger ned stor möda i att närläsa dessa foton, och han hittar åtskilligt att diskutera i den här nästan oavbrutet fascinerande bok.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.