Grå kvartett, Aris Fioretos, Faethon

 

Aris Fioretos författarskap inleds med en kremering. ”Subito cinis”, eller ”förvandlades plötsligt till aska”. Den grå färgen följde honom under 90-talet, och nu har fyra av dessa böcker samlats i en box under rubriken Grå kvartett, bestående av Delandets bok, En bok om fantomer, Den grå boken, samt Vanitasrutinerna. Fyra nyanser av grått, ackompanjerat av intervjuboken Den tredje handen.

 

I Delandets bok från 1991 har författarens flickvän just dött i en trafikolycka. Bokens tema kring sorg och försvinnande ska fortsätta klinga i de nästföljande böckerna. En återutgivning var aktuell i början av 2000-talet, då böckerna reviderades. Denna utgivning har alltså dröjt till nu. Det är inte första gången Fioretos utsätter sina gamla böcker för putsningar inför nyutgivning, men i det här fallet är nog den största skillnaden att En bok om fantomer har mist Sophie Totties fotografier, samt att ett inskjutet ”hen” ledsagar ”han eller hon” i Den grå boken.

 

Onekligen hade Fioretos redan från början nått fram till sin omisskänneliga stil – ingen svensk författare skriver lika stil-igt, men det virtuosa greppet kan nog bli en belastning, för det är en stilkonst som näppeligen lämnar någon läsare oberörd. Antingen eller gäller, misstänker jag: antingen älskar man hans lärda utvikningar och fyndiga formuleringar, eller så känner man sig utestängd och besviken på hans oförmåga att inkludera läsaren i tolkningsarbetet. Det är böcker som rör sig i gränstrakterna mellan essä och fiktion, med huvudfokus på essän och det litterära tolkningsarbetet.

 

Första boken berör hur en sorg ska formuleras och göras begriplig. Liksom kärleken befinner sig sorgen bortom språkets räckvidd. Men, som Jeanette Winterson skulle ha sagt: ”Only the impossible is worth the effort”. Som författare är Fioretos både öppenhjärtig och sluten, även när han som i denna bok berättar om privata erfarenheter. När olyckan sker hade han planerat att skriva en bok med titeln ”Den brinnande boken”, men finner att han i stället skriver något som kunde kallas ”Askans bok”. Den grå färgen dominerar narrativet, som för att understryka att världen tappat sin färg. Vad han kallar den döda kvinnan? ”Den askvordna”.

 

Denne författare rekonstruerar den gruvliga bilolyckan in i minsta smärtsamma detalj. Han närläser också Andrew Marwells 1600-talsdikt ”The Definition of Love”, och det mesta i den är träffsäkert, utöver att synkoperingen av ordet ”never” till ”ne’er” i andra strofen enbart har med metern att göra (dikten är skriven i jambisk tetrameter), och just skrivformen ”ne’er” är standard hos exempelvis Shakespeare, samt att ”wedge” i nästföljande strof inte syftar på verbet ”att fästa” eller ”att täta”, utan på substantivet ”kil”. I rättvisans namn tar Fioretos upp substantivet också, men det blir bara förvirrande när han alltid söker upp det dubbeltydiga, åtminstone när det är opåkallat.   

 

Hans resonemang om fantomsmärtor pekar ut nästa bok i serien, som dock kronologiskt publicerades efter Den grå boken. Men för en författare som skrivit så utförligt om tid i sina böcker är det förstås en medveten prioritering. En bok om fantomer från 1996 blev min introduktion till Fioretos, efter att ha läst någon av hans kryptiska notiser på Expressens kultursida. Vem är det som skriver så här kuriöst, så här snillrikt, så här skickligt? Till min förtjusning var han en av ytterst få som tog filmen The Crow på allvar, och skrev utförligt om hur vådaskottet mot huvudrollsinnehavaren Brandon Lee satte ny prägel åt filmens tematik i gränslandet mellan levande och död. (Och när vi – betydelsebärande nog i en parentes – får veta att manusförfattaren till filmen inspirerades av att hans flickvän dött i en bilolycka skapas ett starkt band till Fioretos första bok.)

 

Essän kan med hans egna ord kallas ”en kärleksförklaring till kanske”, i hur den uppehåller sig kring det gåtfulla och närvaron av det möjliga. Det är en bok som undersöker, om än outtalat, om Bob Dylan har rätt i sin utsaga att döden inte innebär slutet. Jag drogs i min tidigare läsning till den lekfulla spänsten i Fioretos stil, och smittades av entusiasmen. Nu, i efterhand, upptäcker jag att han kan vara mer än försvarligt snårig ibland. Han skriver om litteratur och film – utöver filmen om Kråkan finns en fin studie av Carl Dreyers film Vampyr (mästerverk!).

 

Det går att ha kritiska synpunkter på vissa slutsatser – i strikt mening är John Polidoris novell ”The Vampyre” inte ”gotisk”. Kanske jag gillade fantomboken mer när den kom än nu, men att det inte är lika mycket fel på boken som det är fel på mig, att min faiblesse för skräckfilmen och skräcklitteraturen har ebbat ut. Förvisso, Fioretos skriver inkännande om Edgar Allan Poes noveller, men ibland trampar han (spök)vatten och orsakar en lite väl gestaltlös prosa och återger lite väl många innehållsreferat.

 

I den tredje gråa installationen, Den grå boken från 1994, förekommer ännu fler litteraturstudier. Hans essäer om vagheten riskerar stundtals att själv bli onödigt vaga, men jag roas av närstudier av blyertspennan hos författare som Emily Dickinson, Samuel Beckett, Franz Kafka, Jane Austen och – du gissade rätt! – Vladimir Nabokov. Den minnesgoda kanske tänker på hur Fioretos studie av Nabokov från i vintras inleddes med just det exemplet från romanen Genomskinliga ting.

 

Fioretos kan sluka allt syre och all energi och lämna ytterst lite kvar åt läsaren att bearbeta, utöver att beundra de yviga gesternas sofism. Jag ser framför mig Peter Falks detektiv Columbo, som avslutade alla sina förhör med frasen ”Just one more thing …” Som Fioretos själv är medveten om: den som kisar tillräckligt hårt inför åsynen av en blyertspenna ser snart ett halmstrå. Den grå tråden i resonemanget inleds med det grå havet hos Homeros, följt av många observationer av moln. Även här handlar det mycket om en viss amerikan från Boston med förkärlek för dystra ångeststämningar: ”Det kusliga med Poes novell om huset Usher är att texten rymmer den dimma som denna dimma är.”

 

Vad som följer är något som kunde kallas distanserad närläsning på lexikal nivå. Om skiljetecken kan han skriva så här lustfyllt:

 

De avgör om en mening skall sluta samtidigt som andan går ur den talande eller om satsen tvärtom bör rymma en paus, kanske en cesur, då lungorna fylls och man därefter kan fortsätta med förnyade [sic] kraft på väg mot ett slut som inte står i sikte, men vars snara ankomst ändå varslas av vissa tecken på vägen, som om komman, dessa små klor eller tvehågsna tårar, avklippta naglar eller sporrar som kantar färden, bara vore ett snabbare slags punkter, tigande markeringar som driver på takten eller milstolpar som susar förbi under resan mot ett slut som likafullt kommer, vi anar det, känner det, ser det, aningen plötsligt och abrupt.

 

När Fioretos plockar in dels apokryfiska glosor (”nefelisk”? verkligen?) och dels inkoativa verb i diskussionen tappar han mig ändå som läsare, och jag börjar tänka: förstod jag det här bättre på 90-talet? Var jag smartare då? Eller är det snarare så här: jag var inte lika medveten då om min dumhet. Kanske det är den bästa definitionen på intelligens, att vara omedveten om hur lite en vet. Att veta saker är ofta bara en fråga om självförtroende (fråga Stig Larsson).

 

Sist och minst i den den grå kvartetten är kortprosaboken Vanitasrutinerna från 1998, som består av sju monologer förda av karaktärer som eventuellt heter Larry Lazarus och Johnny Döparen, även om just hans avslutande monolog med alla avbrott får mig att tänka på en annan Johnny, han i Dalton Trumbos antikrigsroman Johnny var en ung soldat, som ju Fioretos skrivit om i något annat sammanhang.

 

Det här är kanske den mest renodlat skönlitterära boken, och jag upptäcker nu att jag nog har mest behållning av den och Delandets bok, kanske just för att Fioretos insats i de böckerna stod för något banbrytande. Och så tänker jag: ges det ens ut böcker som dessa i dagens litteraturklimat? Tja, det kanske det gör – men verkligen inte på Norstedts. Annars är väl den här boxen mest för hardcore-fansen? Dödsmeditationerna kanske ändå kan locka in någon tänkbar läsare?

 

Här dominerar också en humor som Fioretos sällan tillät sig: ”Vila är regel nummer ett på gravplatser.” Eller så här: det är en humor som framförs mellan hårt sammanpressade läppar. Den här tunna boken, till sidantalet endast hälften så tjock som min gamla utgåva, förevisar Fioretos publikfriaren. Monologerna kan påminna om min favoritscen från Bergmanfilmen Det sjunde inseglet, med skådespelaren som klättrar upp i ett träd för att undkomma Döden, och ber om ett undantag. ”Jag gör inga undantag”, säger Döden (Bengt Ekerot i sitt livs roll!) och sågar ned grenen skådespelaren sitter på. Eller varför inte Pär Lagerkvists novell ”Hissen som gick ner i helvetet”, eller Sylvia Plaths novell ”Mary Ventura och det nionde kungariket”.

 

Som appendix (men långt ifrån slutpunkt) fungerar en mörkare bok, Den tredje handen, som består av en lång intervju som gjordes 2006 med den tyska kritikern Cornelia Jentzsch. Där berättar Fioretos bland annat om upphovet till den egna benämning fioriture (blomma och skrift=blomskrift), och om hur han hanterade sorgen efter sin döda flickvän, genom att överta några av hennes gester. Varje gång jag själv dricker snaps ser jag till att skaka ur de sista dropparna ur snapsglaset ned i ölglaset, för så såg jag min farfar göra. Han återger också en fin bild av varför debuten inte blev så bra som han önskade: ”Kanske hade det hjälpt att släppa taget om vad jag trodde att texten borde vara och tro mer på vad den kunde bli”, som nog är en formel som kan tillämpas på många böcker.

 

De fyra böckerna uppehåller sig vid vagheten, vid det efemära, men också vid det beständiga. Kanske det är så blyertsen ska förstås: som dels bärare av det tillfälliga som så lätt kan suddas ut och försvinna, men som också att blyertsens upphov i grafiten ges en närhet till det eviga. Och de fyra böckerna i sig är ju ett tecken på överlevnad även i en så pass läsarfientlig tid – en skrift som inte alls har suddats ut, utan fortsätter att vara läsbar och läsvärd. Så blir skriften det enda vi – somliga av oss – tar med oss in i evigheten.