The Night Is The Night, Rotem Geffen, Thanatosis produktion

 

För kreativa människor är natten både lockelse och potential. Minns Bruno K. Öijer förmodligen sanna ord: ”Jag har aldrig skrivit en rad i dagsljus”. Kanske Paul Celan är den som skrivit vackrast om natten, i så många av sina dikter: ”Bredvid mig lever du, likt mig: / som en sten / i nattens insjunkna kind”. Eller: ”Kom ett ord, kom, / kom genom natten, / ville lysa, ville lysa”. Eller: ”Lilla natt: när du / tar emot mig, tar emot mig, / uppåt, / tre smärtrum över / marken”.

 

Artisten Rotem Geffen – alias för Nelly Klayman-Cohen – har till sitt andra album valt att gå i dialog med Celans natt-dikter. ”The Night Is The Night” är en titel som utgår från dikten ”Die Jahre von dir zu mir”: ”die Nacht ist die Nacht, sie beginnt mit dem Morgen, / sie legt mich zu dir” (”natten är natten, den börjar på morgonen, / den lägger mig hos dig”). Och musiken på den här skivan kan kategoriseras som något i närheten av poesi, med en del inslag av spoken word, ”River”, till exempel. Detta får skivan att i stunder erinra om en annan skandinavisk artist, Jenny Hval. Skillnaden är att Geffen lika gärna har tyskan och hebreiskan som sina språkval.

 

I andra stunder – balladen ”I’m Allowed To Love You” – låter det som något från Julee Cruises låtar till David Lynchs filmer. Melodin och sången sträcker sig högt upp mot den skönhet som finns i det eteriska, utan att mista kontakten med markytan. Det är kanske det närmaste den här skivan kommer en hit.

 

Men något säger mig att Nelly Clayman-Cohen inte anstränger sig för att skriva hitlåtar. Sådant finns det redan gott om, men när hörde du senast en ambitiös svensk artist som vågar sig på att skriva text och musik som vill något annat än att bli utfyllnadsmusik på hockeymatcher? Här finns i gengäld en vision av kärleken och skönheten som både skör och stark. Tillsammans med producenten Alex Zethson har Clayman-Cohen åstadkommit en musikvärld som inte liknar något annat.

 

Celans dikter sprids över hela skivan, till exempel anspelar några fraser ur ”I Always Know”, ”Out of my throat grows the biggest flower” eventuellt på Celans ”Ur handen min tar du den stora blomman”. Ur den dikten, ”Den vitaste duvan …” finns också bakgrunden till titeln ”I’m Allowed To Love You”, det elementära utropet: ”jag får älska dig!” Utöver att hela Celans dikt ”Die Jahre von dir zu mir” ingår i titelspåret innehåller skivan spår av Else Lasker-Schüler och Clarice Lispector.

 

Foto: Knotan

Att dra poesikortet – det vill säga, beskriva hur ”poetiskt” det låter – är en trött kliché, men det är i så fall överkomligt, när texterna väljer bort narrativa strukturer för fragmentet:  

 

The rain and the stars woke me up

I always said I wanted to be a star or a river

If the rain and the stars don’t know me then who will

I stand in the rain, alone, a stone

With ice cold feet, heavy eyelids

The stone does not dissimulate

 

I sista låten, ”Hide”, låter Clayman-Cohen rösten bli ett instrument och samverkar med blåsinstrument från Isak Hedtjärn och cello från Leo Svensson Sander. Det finns överlag flera sådana stunder på skivan, det vill säga att rösten och melodin går samma ärenden, på ett svårkategoriserat sätt. Är det jazz? Jag vet bara att jag knappt har hört något så här vackert sedan jag på 00-talet började lyssna på Antony & the Johnsons första skivor.

 

Och till sist kan några avslutande rader från Celan kan ge den här texten en lämplig kadens:

 

Ljus är natten,

ljus är natten, som skapade hjärtan åt oss,

ljus är natten!