Extrem lägerskola, Eva Björkstrand, Galago

 

Anarkin har alltid varit en trogen följeslagare för svenska serietecknare. Känslan att allt är tillåtet, eller med Aleister Crowleys vådliga formel, ”Do what thou wilt – then do nothing else”, kan fungera både som hämsko och som frigörelse. Det är en truism att svenska serietecknare har upplevt en renässans under 2000-talet, och rört sig mot ett allt mer självbiografiskt berättande. Eller är det en tillfällighet att de mest uppmärksammade, Mats Jonssons Augustprisnominerade När vi var samer och Joanna Rubin Drangers Nordiska rådet-vinnande Ihågkom oss till liv, har varit uttalat självbiografiska?

 

Eva Björkstrand (född 1975) har gett ut en handfull serieböcker för vuxna och barn, och utkommer nu med Extrem lägerskola, som vänder ryggen åt den autofiktiva trenden. Hon lånar drag från den anarkistiska skolan i stället, genom att skildra en utmanande berättelse som behåller den ursprungligt subversiva farlighet som serier ägde en gång i tiden.

 

I korthet handlar det om något som kunde kallas preapokalyptiskt berättande. Hon överger den renodlade serieformen för något som påminner om barnboken, alltså pekböckerna med bilder som ledsagas av korta texter. En grupp preppers övar sig i vad som väntar, inte om krisen kommer utan när krisen kommer.

 

Där finns den hundlika berättaren, en kanin, en sork, två människor och en krokodilliknande figur (de är ”trillingar”, får vi veta), spindlar, en björn (med ansvar för kaffet!), katter, en grupp varelser. Ska det uppfattas som en Noaks ark? Det här blir aldrig uttalat, det vill säga att det finns en framtid. Däremot fokuserar Björkstrand på samarbetsformer som en metod för överlevnad. Bäst rustade verkar katterna vara – måhända en smula överraskande, för den som stiftat bekantskap med dessa enigmatiska figurer, för säg något som är mer individualistiskt, liksom? Spindlarna går det föga förvånande sämre för.

 

Russin och kaffe behöver ransoneras, bara en av flera referenser som verkar ha hämtat näring från erfarenheter av reella katastrofer som andra världskriget. Berättaren får i uppdrag att bearbeta sin ångest medelst att teckna serier. Andra metoder som anförs är att lajva antiken. Överhuvudtaget handlar det mycket om att besegra sina tillkortakommanden och rädslor. Att en av människorna sover mest hela tiden äger förstås sin symbolik: så kan det uppfattas, vår vanmakt inför det som hotar vår existens.

 

Det här är en skum bok, i bästa mening. Jag gillar hur Björkstrand vågar teckna sin huvudperson som en lite egoistisk figur, och att hon bekräftar svårigheten i att samexistera med andra. Efter ett näst sista kapitel där ”svart är den enda rimliga färgen” utmynnar det ändå i något som måste kallas ljust – som om Björkstrand vill bemästra klichén om postapokalypsen som det dominerande narrativet. Att hon därmed tecknar något som måste kallas utopiskt ser jag som välgörande.

 

Det är i någon mening en anarkistisk bok Björkstrand har åstadkommit, och jag gillar hur konsekvent hon skildrar en erfarenhet som just nu känns avlägsen och främmande men som kommer att bli verklighet. Om inte för oss, för de som får ärva den uppfuckade världen vi lämnar i deras knä.