Dikter och författarskap på några språk, Carl Fredrik Hill, Ymer

 

Det är inte svårt att förstå varför en del svenska författare någon gång har drabbats av Carl Fredrik Hills konst. Den som söker belägg för det omtalade Stendhal-syndromet kan med fördel ta del av de målningar som finns tillgängliga. Till exempel den utställning Malmö konstmuseum ordnade i fjol med Tal R och Mamma Andersson som ställdes jämte ett hundratal av Hills teckningar. Sällan har konst gjort mig lika knäsvag.

 

Till de som skrivit om Hill hör poeter som Jesper Svenbro (diktsamlingen Hill, Hill, Hill) och Ann Jäderlund (diktsamlingen Snart går jag i sommaren ut), samt Kristofer Flensmarck (romanen Jag är Hill). Nu finns också ett urval dikter tillgängliga, i en volym som Percival redigerade för en utgåva 1975: Dikter och författarskap på några språk. Att den återutgivs är förstås en kulturgärning.

 

Hills ställning kan erinra om den knappt hundra år äldre William Blakes i England. Blake blev mer eller mindre utskrattad för sin konst och sin poesi under sin livstid, men räknas nu som helt central för den brittiska romantiken både för konsten och dikterna. Säg en mer komplett dikt på engelska än ”The Tyger”, till att börja med. Och Hill? Ja, han hamnade på dårhus, efter att ha misslyckats leva ett normativt liv efter sina konststudier i Paris.

 

Han var oerhört produktiv, och efterlämnade tusentals målningar och skisser. Men nu kanske du undrar: hur är han som poet? Tja, det är inte helt lätt att svara på. Percivals essä bär 70-talets prägling, och det kan förvåna att inte någon mer nyskriven text ledsagar en läsare in i Hills språkvärld, som ter sig besynnerlig i sin blandning av det traditionella (versmått) och det moderna (den djärva ämnesbehandlingen). Percival skrev för cirka trettio år sedan en bitvis lysande essä om Blake i en bok som också behandlade Antonin Artaud och Samuel Beckett, men för svenskt vidkommande går det väl också att hitta en parallell till Frödings Mattoid-sånger, också dem tillkomna under en sjukdomsperiod.

 

Liksom Blake skapade Hill sin egen mytologiska värld, om än inte lika konsekvent uppbyggd. Båda skapar också utifrån ett bevarat barnasinne, och det tål att påpekas, att den starka konsten så ofta tillkommer av konstnärer som i någon mån är lojala med barnet inom sig. Kanske den urgamla myten om sambanden mellan genialitet och galenskap (som får understöd av galenpannor från August Strindberg till Kanye West) bör revideras, och hellre än galenskap ska vi söka ledtrådar i barnets förhållningssätt.

 

Hills mytiska värld bygger på mångfald. Sökte han självmant upp dårskapen? Det är onödigt att spekulera: vi vet bara att mycket av det kreativa arbetet sker i dess närhet och har höga insatser, att det är farligt att skapa konst. Som motto till boken finns några av hans egna ord: ”Bliv helt galen, halvt förstånd är trassel som man ej vill höra.” Det låter som lättare sagt än gjort.

 

En del litteratur verkar ha tillkommit utanför tiden, och Hills dikter är otidsenliga i det avseendet. Otidsenligt är också hans återkommande åkallan av ordet ”bard”. Men det är ett förhållningssätt som lika gärna uttrycker känslor från det lågas som det högas register:

 

Bättre sång än näktergalens

Bjuder han ur riklig famn.

Kronan också ej ur alens,

Utur lagerns egen hamn.

 

Sänkte sig till sångarns tinning.

Ärorik och stolt och skön …

Nu en konstnärskonungs vinning.

Svaret på hans hjärtas bön.

 

Men drömmarna om förlösning stannar vid just drömmar, och då kan Hills poesi erinra om inte bara Fröding, utom också om en annan av de svenska olyckliga skalderna, Stagnelius. Det är önsketänkandets poetik som förenar dessa poeter. Till det otidsenliga hör förstås också det enkla faktum att Hill vågar ha visioner. Att han bejakar idealismen. Och känslosvallet. Så här ogarderad poesi skrivs väl inte längre?

 

I takt med att dikterna rullas upp tilltar också de söndriga känslorna. Men Hill bevarar rimmen även när innehållet luckras upp och hans medvetenhet om sitt utanförskap accentueras:

 

Vanvett hur sublimt när helt du dövar.

   Friden vilar där en boja borta var.

Länkar, kedjor, brottet icke mer ett dåd förövar.

   Lugnet rullar fram i char.  

 

Då glimtar också Hills poetiska talang till, som i de strofer som gav Jäderlund titeln till en av hennes tidiga böcker. De visuella aspekterna betonas starkt, och kanske allra mest så i den fragmentsamling som redigerats av Bengt Emil Johnson, och utgör ett slags appendix till boken. ”Vårens alla unga tankar sjunga ljufva grönskan”, som en av raderna lyder, och som klingar så hoppfullt, tills de bryts av mörka uppgivna tankar.

 

Det är inte en jakt på syntes som är syftet med att läsa poesi, och i synnerhet blir vi inte behjälpta av sådana tankelekar om vi läser just Hills dikter. Han strävar inte efter att göra världen begriplig, bara uthärdlig. Han vill inte heller kontrollera eller styra kaoset, men såg det som nödvändigt att följa dess riktning. Och hellre än kalla det bra poesi är det väl mer frågan om just nödvändig poesi, skriven utifrån en position där världen aldrig blir sig lik igen.