I den invasiva art som går under namnet ”den tjocka svenska diktsamlingen” har vi under våren kunna följa framfarten av arter odlade av Leif Holmstrand (344 sidor), Malte Persson (367 sidor), och Pooneh Rohi (397 sidor). Samt Gustav Sjöberg, vars Laguner blomma har 372 sidor. Den utkom för drygt en månad sedan, men har i skrivande stund inte genererat några recensioner utöver en lokalt förankrad i Norrbottens-Kuriren (Sjöberg är född i Luleå) och en i nättidskriften Opulens.
Beror det på att den är svår att skriva om? Onekligen är det så. Jag tampas länge med boken, både fysiskt och mentalt. Med sitt stora format, i gränstrakterna mellan konstbok och coffee table-bok, är det svårt att förhålla sig till innehållet, som sprids över boksidorna och blandar det som i brist på bättre får heta centrallyrik och prosa. Sjöberg har en viss dragning till regelbundenhet, om än det inte riktigt blir systemdiktning i Inger Christensens anda.
Ändå blir hans bok något av en svensk variant av hennes ekokritiska diktning från verk som Det och Alfabet. Sjöberg har delat in narrativet i tre längre avsnitt, med tio diktrubriker i vardera. Huvudkapitlen heter ”LACUNA”, ”FABULA”, och ”SILVA”. Att Sjöberg tidigare, utöver böcker utgivna i Tyskland och Italien, i huvudsak har utgivits av OEI editör förvånar inte. För nog är det en stundtals krånglig, intern och svårläst dikt, som utgår från material och med stark förkärlek till det fragmentariska, liksom han skapar sin egen form av symmetri.
Naturdikten är en svensk paradgren, och i vissa avseenden försöker Sjöberg skriva i paritet med Harry Martinson. Lyckas han? Det korta svaret: ja. Han har ett mer än lämpligt efternamn åt det här skrivsättet, och jag mer än uppskattar (men mindre än gillar) hur Sjöberg skriver sin alternativa skapelseberättelse, om uppkomsten av liv, av medvetande, av tankar, av språk, av myter, av förtrollning. Vi rör oss bakåt till förexistentiella frågor med hjälp av vattenvarelser och mammutar, och långa rader av svårbemästrade glosor: ”glacial”, ”zoofytiskt”, ”interstitellt”, ”diafona”, med flera.
Det svåra för mig består i att boken inte så enkelt kan beskrivas utan att det reduceras till deskriptiva utsagor. Det är inte alltid lätt att känna sig delaktig i det som gestaltas, även om beröm måste utdelas åt hur Sjöberg kombinerar variation med konsekvens. Ibland ser det ut som nidbilden av svensk 2000-talspoesi. Jag tänker mig Killinggängets briljanta reklamfilm för skivan ”Absolute Kroumata 9”:
därefter natten och till sist
i en rent brokig representation bruten i ett flertal perspektiv fanns i ett fågelns,
var den en fisk.
ett skjul ur avbördat vatten
löpte sfäriskt
men en fågel kunde den också vara. genom minne hyddor visar
samtidigt fram, till flera kroppar.
denna blomma
Mellanrummen mellan varje rad ska vara fyra-fem gånger större dessutom. Det är en lågt hängande frukt att raljera över konst som anses ”svår”, och jag vill inte bidra till att vi ifrågasätter konstnärers autonomi (till att börja med kan vi sluta kalla dem ”kulturarbetare”). Jag vet å andra sidan inte vad jag mest vill förmedla med den här texten: är det här en bok man läser, eller blir hypnotiserad av? Sjöberg visar ett språk som spruckit itu, som rivits sönder av det obeständiga i vår existens. Han skriver in sig i den ekokritiska traditionen som var så het för cirka tio år sedan.
Det finns många trådar att plocka upp. Som de ibland dristiga avstavningarna: ”för- / samlad”. Eller den märkliga stavningen i några av bokens partier: ”jun+g:fru mari:e ko:ju:r”. Eller katalogiseringarna av flora och fauna. Eller blandformerna, där det går att spåra haikuns treradiga form likväl som långa prosastycken. Eller kursiveringarna. Eller de arkaiska 1600- och 1700-talsstavningarna. Och så vidare. Ibland styr formen över innehållet, och ibland är det tvärtom innehållet som styr över formen.
I viss mån följer prosastycken konventionerna mer än den renodlade poesin: ”de kunde ha djupt eller grunt vatten, gösarna, allt eftersom det låg till. men vad hade detta med henne att göra? hon såg hur de rodde i land kullblåsta träd, då de kom drivande nedefter storälven.” Det som tidigare var ett val – den alternativa livsstilen att leva ekologiskt och mindre tärande på jordens resurser – kommer förstås tids nog att bli nödvändigt. Sjöberg skriver om sjöar som försvinner, om ”de tider när djuren inte fruktade människan utan talade med henne öppet och glatt.”
I dessa kursiverade prosadelar (avsnittet ”På stranden”) finns några av bokens mest intressanta och givande spår. Det här är nog en av de märkligaste diktböcker jag har läst, nästan skamlös i sina pretentioner. Det är inte alltid lätt att vistas i Sjöbergs värld, men avslutningens treradingar är oerhört vackra och på gränsen till hoppingivande efter så mycket mörker som har tecknats, som när han skriver att ”tillfälligtvis”
kunde vi vistas där i det som hade skett.
även snön var där, dess framtida skugga
föll i ljuset av vintrar som födde, blev
vår havda annorlundahet: flödets slut
betecknade flodens begynnelse, vi
artikulerades inte som ord, men
”vilken kunde vi leva?” Utan att göra anspråk på att kunna besvara frågor som denna är det ändå en fin avslutning på denna utmanande och överlastade bok. Den kanske måste beskrivas som både bra och dålig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.