att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

25 maj 2019

Röd epik, Joshua Clover, översättning Johannes Björk, Nirstedt/Litteratur


I följebrevet till Joshua Clovers diktsamling Röd epik, som nu utkommer på svenska, läser jag om språkmaterialism, om L=A=N=G=U=A=G=E-poesin, om Post-Crisis Poetics. Det ter sig som en utmattande uppräkning, och jag befarar ett OEI-upptåg från amerikanskt håll. Flikens märkliga avfärdande av Walt Whitman ter sig också aningen karikerad.  

Mina farhågor kommer delvis på skam. Det är tveklöst frågan om språkdikt, men den är också aktivistisk – en dikt som inte skäms för att nyttja slagord. Det politiska anspråket samkörs med en lektion i poesins historia, med en referensglädje som hotar att bli aningen för mycket namndroppande. Eller ett strövtåg i ett dammigt museum, där vi blir upplysta om diverse artefakter, se där är Mallarmé-montern, Rimbaud-rummet, Frank O’Hara-fraktionen, Salinger-salongen … I sina värsta stunder blir det lika ytligt som när The Matrix-filmen placerar en bok av Jean Baudrillard på Neos nattduksbord: ett positionerande.  


Det är initialt svårt att nagla fast exakt vad Clover gör, utöver att bidra med coola allusioner (Jules et Jim, Vergilius, Walter Benjamin, Karl Marx, Robyn, etc etc). Det är de rätta referenserna, och en kan tänka på T.S. Eliots The Waste Land, att man även här saknar en notapparat. I en enskild dikt förekommer Ezra Pound, Pasolini, Majakovskij, Sapfo, Stalin, Ovidius.

Även om det är snyggt utfört kan jag inte låta bli att tänka på Horace Engdahls sylvassa avfärdande av Kristian Petri i tv-programmet Röda rummet en gång på 90-talet, när Engdahl sa att Petri skriver med Henry James böcker under ena armbågen och Edgar Allan Poes böcker under den andra, med tillägget att det var bra att han inte hade Jan Guillous böcker där.

Det kunde väl kallas postmodernistiskt, åtminstone på så sätt att Clover skriver en fotbollsdikt, en om Max Martin, en om Coca-Cola, och så vidare. Likaså den hisnande pendlingen mellan nonchalans och allvar. Men det är också tydligt att Röd epik, som utkom 2015 i USA, är del av alt-lit, alltså den rörelse som huserar som en underström till den litteratur som får stort genomslag – Tao Lin, Marie Calloway, till exempel. Det är ett skrivande som underminerar sig själv, som uppfinner en ny sorts självironi, som kan sägas vara mindre självmedveten.

Det är tydligt att Joshua Clover har ett politiskt uppsåt. På engelska delar han initialer med Jesus Christ, och det finns förvisso - i synnerhet om man anar ett socialistiskt drag hos Jesus - ett predikande drag över hans böljande diktrader, klart inspirerade av Whitman. I sina bästa stunder är han hätsk och hetsig, och når då fram till subversiva varningar: ”om vad du vill ha är en landsomfattande / tyst minut ett åtal / mot en enskild polis / eller två eller tre är du ännu / fienden du har valt juridikens / luftslott för dig och dina vänner”.

I rättvisans namn ska sägas att Clover skriver tillgängligt, i kraftfullt kompakta sentenser, även när han lånar delar av innehållet från Rimbaud: ”Man måste vara likgiltigt modern […] ta över de jävla bankerna”. Men det vore också orättvist att betona slagkraften, plakatorden, när det också går att hitta mer pläderande texter: ”Den bästa poesin kommer att hysa förakt för sin tid men det gäller också den sämsta / Den måste vara gjord av allting / inklusive text – detta är realismens minimala formel – / men den allierar sig inte / med texter – den måste alliera sig med arbete – i meningen hatet / mot arbetet”. Han förevisar olika stilarter, och det är ibland oförutsägbart, ibland repetitivt.

Som synes kan jag inte låta bli att citera ur denna bångstyriga, stundtals småjobbiga och stundtals smått underbara bok. Idéerna växlas hela tiden, och det kan te sig frustrerande när en diktsamling har så många olika inriktningar. Ändå kommunicerar dikterna sinsemellan. Den är nog också svåröversatt, så vi ska vara tacksamma för Johannes Björks dumdristiga ansträngning.  

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar