att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

7 maj 2019

She Must be Mad, Charly Cox, Harper Collins


Bildungsromanen, så som den introducerades av Goethe i slutet av 1700-talet, fungerar ypperligt också för diktsamlingens format. En uppväxtberättelse som struktureras som poesi kan bli ett dugligt uttrycksmedel, med fördelen att vissa transportsträckor blir förkortade. För ärligt talat följer ju våra liv gamla vanliga mönster, med obligatoriska mödor och hinder och hur man övervinner dem.

Så kan också Charly Cox första diktsamling läsas. She Must be Mad har en något omständlig undertitel, som jag återger med vissa farhågor att det mer avskräcker än inbjuder till läsning: A mental coming-of-age documented through poetry and prose written by someone who’s still in the thick of it. Eller med andra ord: här finns autenticitet så det räcker och blir över, och det blidkar förstås de som gärna läser sina berättelser under devisen Based On A True Story.


Det är också ett exempel på poesins genomslagskraft, där Cox instagramkonto har drygt 39 000 följare (om än långt ifrån Rupi Kaurs makalösa framgång, med 3,6 miljoner följare). Rimligtvis är de flesta i hennes egen ålder, 23 år, och yngre. Här avhandlas alltså de gamla vanliga tonårsbekymren, samlade i fyra avdelningar, de fyra sköra pelarna som ska stötta en ung människas liv: kärleken, galenskapen, kroppshetsen, samt inträdandet i det vuxna livet. Frågan är vilken av de fyra som skrämmer mest.

Likt de flesta unga som skriver balanserar Cox mellan att vara cyniskt blasé och fullständigt vidöppen känslomässigt. Det är inte den sämsta utgångspunkten för poesin. Här finns också ett tilltal som är helt nutida, och ofta chockerande brutalt. Intrycken som förmedlas är universella, och man kunde säga tidlösa.

Cox jämför sin egen brist på trofasthet med utterns lojalitet, och likaså kan hon snegla på bläckfisken med sina tre hjärtan. Hon skriver om sugmärken och vinfläckar – förvisso, mycket handlar om sex, men till hennes fördel undviker hon att skriva om det som om hon vore den första som upptäckte att det existerar. Dessutom handlar det i ärlighetens namn mer om kyssar, som hon kan skriva om med en insiktsfull sensualism som ter sig avundsvärd.

Det är också skickligt att i en dikt utgå från porrfilmer och ändå hamna i något hedervärt:

                                                                 That first breath
                      When you exhale and simmer,
                      Two maudlin corpses
                      Too hot and they still shiver
                      Craving more whilst digesting a slither
                      Of moments ago

Cox når ut med sin längtan, med sin desperation, och visar att poesi kan fungera också i en sådan kontext, alltså i detta slängiga talspråkliga register som hon visar upp, och bli kommunicerande. På omslaget till min bok jämförs hon med Carol Ann Duffy, och även om det är någorlunda relevant finns också paralleller till de tidiga bekännelsepoeterna Sylvia Plath och Anne Sexton – Cox delar något av deras ursinne, och – även om det låter som en truism – deras smått vildsinta språkkänsla.

De rim som används kan ge föreställningar om att dikterna är skrivna av en brådmogen tonåring, och jo, en del av dikterna är nog skrivna av denna valhänta tonåring. Direktheten motar bort all subtilitet, och det är både en tillgång och en brist. Jag tycker både här och där att det finns saker som kunde ha redigerats hårdare, för att inte säga reducerats. Där det känns som att det här har skrivits förr.  

Det är en slags poesi som lätt tenderar att bli lite tjatig i sina upprepningar, och det går att tröttna på att den förlitar sig så starkt på beskrivningar som det inte går att gå i dialog med så mycket. Cynism i så här ung ålder ser också vid första anblick ut som en pose, även om jag inte vill ifrågasätta hennes mående. Det är trots allt något befriande med en sektion som heter just ”hon måste vara galen”, när det annars så lätt blir frågan om eufemismer, om att linda in alltihop i lulliga omskrivningar. Annars brukar ju tydlighet skys av poesin.

Cox gudinna heter Britney Spears, och det har hon gemensamt med många relativt jämnåriga svenska kolleger. Den trasighet som Spears förevisar blir ett föredöme. Det medvetet talspråkliga är också föredömligt, eller borde vara det. Även så här kan en berättelse förmedlas – Carol Ann Duffy är förstås ett bra exempel på det, liksom flera från den yngre danska generationen.

Flera av Cox dikter kan läsas antingen som naiva eller som starka utsagor – men oftast som både och, och då blir det förstås övertygande dikt som lever starkt i denna balansgång:

                      If we nourished our souls in ways we deserved
                      And picked softer tools to tickle our nerves
                      Cradled our minds in a sip of a sauce of its own brilliance
                      And found novelty in our mind’s own source of resilience.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar