att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

21 maj 2019

Tvärsöver otysta tider. Att skriva genom Västerbottens och New Englands historier och språk tillsammans med texter av Susan Howe / Across Unquiet Times. Writing Through the Histories and Languages of Västerbotten and New England in the Company of Works by Susan Howe, Imri Sandström, Autor


Det här är en dubbelspråkig avhandling i litterär gestaltning, där Imri Sandström på ett konstnärligt sätt utför en avlyssnande undersökning av språk och platser, i Västerbotten och New England. Tvärsöver otysta tider löper över bokens vänstra sidor och Across Unquiet Times över de högra, där svenskan och engelskan både rör sig vid sidan av och i samspråk med varandra.

Låter det svårt? Inte underlättas det väl av att dikter och essäer tillämpas längs vägen. Sandström skriver alltså i dialog med Susan Howe, amerikansk essäist som uppehållit sig vid nordöstra USA. I övrigt arbetar hon tillsammans med både teori och poesi, och hämtar utan synbar åtskillnad inspiration från allt från Judith Butler till Sara Lidman, från Audre Lorde till Mara Lee. Det är eklektiskt forskat.


Sandström hittar likheten och affiniteten mellan New England och Västerbotten. Ett av uppdragen berör de diffrakterande texterna, med en terminologi lånad från fysiken – här kan det i korthet sägas handla om hur läsning och skrivande är aktiviteter som går samman.

Med tillbörlig indignation skriver Sandström om exploateringen av norra Sverige, som dels handlar om behandlingen av Sápmi och dels en generell plundring av resurser, som bidrog till utvecklingen av södra Sveriges välfärd. Det är ett skrivande som betonar vikten av platsen, men även av tiden. Kolonialismen är en del av ärendet.

Det handlar också om historiens väsande, med engelskans ordvits ”the hiss of history”, och just ordvitsen är något som återkommande behandlas. Det är en knepig trop – ofta gör den ett lite ansträngt intryck, men när den väl fungerar är den förstås sublim och oslagbar i sin suveränitet. Intressanta resonemang förs om ordvitsens natur, att det slentrianmässiga avfärdandet av översättningens omöjlighet ibland övergår i motsatsen, att det är först i översättningen – eller i tvåspråkigheten, i något som sker i det ögonblick translanguaging uppstår – som dess fulla potential möjliggörs.

Ordvitsen kan ha som syfte att utmana ordbokens förment objektiva definition, och erbjuda alternativa konnotationer. Då kan partiskheten i så kallat neutrala ord avslöjas. En av dessa saker är fördomarna mot både norrlänningar och den norrländska litteraturen, något Sandström uppehåller sig vid. Det här med ”berättelserna” är ett epitet som är svårt att göra sig av med. Till viss del är det väl – Gud signe honom ändå – Torgny Lindgrens fel, men nog förstår man att det är ett onödigt tungt ok att bära.

Boxen Det kommande skallet / The Coming Shallutgavs 2017, som en försmak av denna avhandling. Jag insåg då att det är svårt att göra det här projektet rättvisa, något som snarare förstärks nu med denna minst sagt udda bok. Överlag har den en spretig publiceringshistorik, och en märklig premiss som också är dess slutsats: ”Jag anser den helt enkelt vara fullständig i sin alltid oavslutade form och i sin hoptrassling med andra texter och röster. Fast boken är tryckt och klar, anser jag inte texten vara avklarad.”  

Bland många intressanta infall dröjer jag vid det begrepp som ingår i titeln, ”otystnaden”, en slags tystnad som ger sig till känna. Det är förstås ett norrländskt uttryck, som gestaltas i de oavslutade meningarna som ingår i Sara Lidmans dagboksanteckningar (stilgreppet känns igen även i Stina Stoors noveller). Jag känner definitivt igen mig i det här, och kan lätt skriva under på att jag själv gör mig skyldig till denna metod, och kan bidra med några egna exempel:
Det här är något som blir.
Jag tycker då att det är.
Det här är något som du bara ska.
Det Sandström visar är att det är användandet av punkten här som är hela grejen: meningen görs tyngre med hjälp av skiljetecknet, som inte tillåter någon ellips. 

Det blir minst av allt någon konventionell litteraturvetenskaplig läsning av Howe, om nu någon inbillar sig något åt det hållet. Snarare är det pluralistisk forskning. Då behandlar Sandström text som något icke-statiskt, som något som rör sig mellan olika genrer, i en pågående performance (med fler referenser till Butler än till Austin). I det sammanhanget har hon också tagit intryck av konstnären Caroline Bergvalls arbeten.

Vad saknar jag? Möjligen ligger det utanför projektets syfte, men i det här sammanhanget kunde det vara intressant att läsa mer om internets nya textmodeller – exempelvis memes. När den här boken också diskuterar begränsningarna i förståelse görs denna begränsning begriplig genom att plädera för förståelsens brister. Eller, med andra ord: där förståelsen är oklar beror det ibland på att den måste vara det. Själva begreppet förståelse måste vidgas.

Då citerar Sandström Howes ord: ”To reach is to touch”. Det blir en slags nyckel till inte bara den här boken, utan till läsning överhuvudtaget. Ja – bara den som sträcker ut handen – bara den som försöker, bemödar sig, gör ansträngningen – förtjänar att bli berörd av … sanning? förståelse?

To reach is to touch … kan det sägas vackrare, kan det sägas sannare?

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar