att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

20 maj 2019

Atlas, Vasas flora och fauna, Förlaget


När man går in på spotify för att titta på antalet lyssnare för Vasas flora och fauna får man en smärre chock. Alla jag känner som på något sätt jobbar med kultur – och det är typ alla jag känner – lyssnar på dem, så jag hade föreställt mig att de skulle ha en enorm lyssnarskara. Men siffran är 19 000 – eller 4 000 färre lyssnare än det insomnade 80-talsfenomenet Trance Dance.  

Å andra sidan är det den typen av nederlag som är typiska för bandets texter, skrivna av Mattias Björkas. Pessimistiska betraktelser, förluster, kärlekssorger. Nu har dessa sångtexter samlats i en bok, Atlas, 22 stycken allt som allt, tillsammans med lika många mini-essäer av Björkas, och lika många fotografier av Thomas Ekström. Prosatexterna hör inte riktigt ihop med sångtexterna, och inte fotografierna heller, men det är avsiktligt. Boken är tryckt som en gammaldags bilatlas, alltså de kartböcker som man alltid hittade i handskfacket i bilar innan GPS:en gjorde dem obsoleta. Passande, då så många låtar handlar om att åka bil.     


Men varför inte börja med den sorgliga epilogen, som förkunnar att Iiris Viljanen inte har med boken att göra, och inte heller har godkänt noteringen av den musik hon bidragit med. Det förblir ouppklarat hur hon strax efter att debutskivan ”Släkt med Lotta Svärd” var klar lämnade bandet. Nu ska genast sägas att ingen skugga ska falla över Tina Kärkinen, som ersatte som sångerska, men det finns mindre av kreativ antagonism på uppföljaren ”Veneziansk afton”. I en intervju i tidskriften Presens (2/16) avslöjar Björkas att låten ”Prisma” skrevs för att ”se om hon skulle gå med på att uppkalla en låt efter det där varuhuset.”  

Vad är då grejen med de här texterna? Det är lätt att se hur Björkas är intresserad av att berätta historier. Egentligen har han mer gemensamt med Bruce Springsteen än förväntade indie-förebilder, som Morrissey eller Mattias Alkberg. Om inte annat blir man ju varse av antalet streams på spotify att Vasas flora och fauna är ett indie-band. Jag skulle säga att Björkas är den bästa textförfattaren på svenska sedan Olle Ljungström. Men medan Ljungström, liksom Thåström, satsar alla sina hästar på den enskilda raden, briljanta oneliners (vem kan komma på något bättre än ”Mitt hjärtas röst, kan nog vara ostämt ibland / Instängd i ett bröst, en ambassad som saknar sitt land”?), berättar Björkas små novellartade historier i sina texter. Dock med samma känsla för det enskilda, finurliga aforismer som ”Man har knappast levt om man inte har en prick i nåt register när man dör”.

Dessa rapporter från slyngeltillvaron framförs med en slags liknöjdhet som man måste kallas norrländsk, oavsett om man kallar den österbottnisk. Eller så här: jag har bott i Småland nu i 20 år, men fortfarande bemöts jag av samma förfärande reaktion när jag säger vissa saker: ”Du är så himla deppig … så dyster … så negativ …” Reaktioner som jag aldrig fick när jag sa exakt samma saker i Umeå.

Parentetiskt kan jag tillfoga att jag nog var en av de första svenskar som hörde Vasas flora och fauna. I augusti 2012 skrev jag en krönika om Norrland, och tipsades av Sven-Erik Klinkmann om den första spelningen Björkas och Viljanen gjorde samma sommar.

Givetvis förstärks intrycket genom den avmätta sångstilen, speciellt då på ”Släkt med Lotta Svärd”, bandets första skiva, och ännu mer speciellt i kombination med Iiris Viljanens skarpa frasering. Det slår mig när jag nu läser texterna för första gången att texterna till den här skivan är mer bekanta – inte bara för att jag har lyssnat på den skivan fler gånger än den andra, ”Veneziansk afton”. Texterna där är vagare, har inte samma balans mellan det interna och det allmänna, och handlar inte lika mycket om mitt liv.

I tryckt form förminskas de dialektala vändningarna, som dock finns kvar när noterna redovisas. Inte minst märks det i ”Gudförälder”:

”Jag fick nåt jobb och gled väl ifrån er / Så jag tror det var i början av april / Jag fick ett SMS, jag och 300 till”, som kan jämföras med: ”ja fick nå jobb å gled väl ifrån er. Så ja tror de va i början av april fick ett SMS, jag å tri-hundra till”, eller ”jag tog er på jorden / hon hade väl fått tillräckligt redan?” med ”ja to er på orden. Hon ha väl fått tiräckligt ren?”

Det är lockande att citera lite här och där, men hela poängen är att man får orientera sig själv i denna atlas, denna kartläggning av Vasas flora och fauna. Mitt intryck är också att man skapar sina egna favoriter. Det är också, som sagt, svårt att hitta någon som kommer i närheten av att skriva lika starka sångtexter på svenska. Silvana Imam kanske i några av sina första låtar, och förvisso, Mattias Alkberg då.

Humorn och vemodet är lika starkt i de här texterna. Prosatexterna blir mindre berättande, utan liknar mer lite spontana betraktelser kring civiltjänst, könsroller, manligheten, att åka moped, att gråta, systrarna Graaf (med typ 9 000 fler streams på spotify!). Och fotona av det övergivna nöjesfältet Waslandia bidrar till förståelsen för bandets säregna estetik.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar