Det bästa med
Martin Luuks nya roman är att den inte liknar något annat. Titelns elkomiker
har en kortvarig framgång, men hankar sig sedan fram under allt mer förnedrande
former. I kulissen står storebrodern och försöker ge bådas liv någon form av
värdighet. Det är excentriskt, ibland fyndigt, någon gång rentav roligt. En
trasig barndom ger gott om nycklar till artistens bekräftelsebehov. Den som går
igång på 70-talsnostalgi – Bobby Orr, Buster, Eddie Meduza, med mera – belönas
med många glädjestunder.
Det sämsta med
Martin Luuks nya roman är att den inte liknar något annat. Luuk saknar sinne
för dramaturgi, och berättelsen om komikerns uppgång och fall – bokstavliga
fall när han får elstötar på scenen – är förutsägbar och poänglös. De
metalitterära greppen känns också mer uppgivna än uppfriskande. Den excentriska
premissen blir i slutändan ansträngd och hela romanen i virrigaste laget. Elkomikern ger intryck av att vara
skriven av en högstadieelev som upptäckt Kafkas novell ”En svältkonstnär”.
(Också publicerad i
Vi 6/19)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.