att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

30 maj 2019

Elkomikern, Martin Luuk, Natur & Kultur


Det bästa med Martin Luuks nya roman är att den inte liknar något annat. Titelns elkomiker har en kortvarig framgång, men hankar sig sedan fram under allt mer förnedrande former. I kulissen står storebrodern och försöker ge bådas liv någon form av värdighet. Det är excentriskt, ibland fyndigt, någon gång rentav roligt. En trasig barndom ger gott om nycklar till artistens bekräftelsebehov. Den som går igång på 70-talsnostalgi – Bobby Orr, Buster, Eddie Meduza, med mera – belönas med många glädjestunder.

Det sämsta med Martin Luuks nya roman är att den inte liknar något annat. Luuk saknar sinne för dramaturgi, och berättelsen om komikerns uppgång och fall – bokstavliga fall när han får elstötar på scenen – är förutsägbar och poänglös. De metalitterära greppen känns också mer uppgivna än uppfriskande. Den excentriska premissen blir i slutändan ansträngd och hela romanen i virrigaste laget. Elkomikern ger intryck av att vara skriven av en högstadieelev som upptäckt Kafkas novell ”En svältkonstnär”.

(Också publicerad i Vi 6/19)

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar