Hur aktuellt är
Joseph Conrads författarskap? Nyligen skrev Victor Malm på twitter om den
märkliga svenska receptionen av Conrad, fokuserad på Mörkrets hjärta, men mindre på mästerverk som Nostromo och The Secret Agent
(Anarkisten). Man kunde väl tillägga
att åtminstone Lord Jim haft relativt
gott anseende även i Sverige (för övrigt utkom nyutgåvor av Anarkisten på Norstedts 2015 och Nostromo på Modernista 2014). Helt
nyligen utkom ju också den fjärde svenska översättningen av Mörkrets hjärta på Bakhåll.
Som av en händelse
– fast när är någonting någonsin ”av en händelse”? – är det just de här fyra
böckerna som tas upp i Maya Jasanoffs mångfaldigt lovordade studie Gryningsvakten. Joseph Conrad i en global värld, som utkom för ett
och ett halvt år sedan (jag läste originalet), och nu i svensk översättning.
Jasanoff är historiker, och tar sig an romanerna utifrån en idé om att den
globaliserade värld vi nu upplever förevisar stora likheter med den som förelåg
för lite drygt hundra år sedan, när Conrad skrev sina fyra stora romaner.
Här ägnas var och
en av romanerna ett kapitel. Sålunda handlar det om vår tids avigsidor, och hur
Anarkisten skildrar terrorismen, hur Lord Jim skildrar global fraktindustri
och den nya teknikens erövrande av gammal teknik, hur Mörkrets hjärta skildrar kolonialismen och imperialismen, och
slutligen hur Nostromo skildrar den
multinationella kapitalismen, och kan läsas i spåret av finanskrisen 2008.
Utgångspunkten här
är att verken är fortsatt aktuella, att de talar direkt till vår tid. Det är
vanskligt att tala om klassikernas ”aktualitet” (som när Folkteatern i Göteborg
sätter upp Madame Bovary i höst och
gör henne till en influencer). Att något är ”aktuellt”, det kan man väl med de
rätta argumenten säga om allt? Conrad om någon visste en del om värdet i att
argumentera hellre med de rätta orden än med de rätta argumenten; det är ingen
tillfällighet att just detta citeras i handböcker i retorik. Så att hävda att
en viss författare förebådar ditten eller datten, det behöver vi inte lägga så
stor vikt vid.
Jasanoff är ivrig
att hitta goda omdömen om Conrad, och nog kan sådana anföras, även om just
Henry James ord som hon väljer att citera lika gärna låter som negativ kritik:
”Ingen har – för intellektuell användning – vetat
allt du vet, och du har, som konstnären bakom alltsammans, en sakkunskap, som ingen
har kommit i närheten av.” Med andra ord: det är dina erfarenheter som gör dig
till författare. Till detta kan läggas många bitska omdömen från Virginia
Woolf, både mot personen och mot författaren: ”stiff and ornate […] the sound
of his own voice was dearer to him than the voice of humanity in its anguish”.
Och för all del flera reprimander från Vladimir Nabokov, som visserligen
konkurrerade om att skriva på ett annat språk än sitt modersmål.
Det Jasanoff bidrar
med är ett nytt slags biografiskrivande, där hon läser verken utifrån en mindre
litteraturvetenskaplig synvinkel. Trots att Conrad i princip aldrig sett havet
bestämde han sig som sjuttonåring att bli sjöman. På ett märkligt sätt var han
en kombination av naiv drömmare och cynisk realist, där visionerna alltid är
verklighetsförankrade i en sträng pessimism. Till det skickliga med den här
boken hör inlevelsen i Conrads sjömanskap, som var en så viktig beståndsdel i
hans tidiga romaner och noveller. Det är lätt även för oss som läser att
föreställa oss skepparen Conrad stå där på däck som gryningsvakt – så som
omslaget avbildar honom.
I korthet handlar
det alltså om hur Anarkisten från
1907 förebådar vårt århundrades terrorism, med sina skildringar av bombdåd i
sin samtids London. Conrad utgår från aktuella fall från 1880-talet. Jasanoff
saknar inte kvickhet när hon skriver om ineffektiviten hos de politiska
anarkisterna och deras ineffektivitet: ”Anarkismen levererade slutklämmar mer
än de klämde åt överheten.” (originalet har: ”Anarchism delivered more punch
line than punch”). Det här är också ett exempel på Helena Hanssons oftast
välfunna översättningar (att engelskans ”ghoul” snarare är likätare än
likplundrare är väl en marginell anmärkning).
Villkoren på de
fartyg som Conrad skulle ta anställning på var inte bara präglade av
slitsamhet, utan också förenad med livsfara. Under 1860-talet dog minst 500
sjömän till havs på de engelska fartygen, ett enstaka år mer än det dubbla. Det
var också dåligt betalt, och rederierna gjorde sig beroende av utlänningar, som
kunde utgöra upp till 40 % av besättningen. Från att vara mer eller mindre
okunnig i engelska avancerade Conrad – eller Konrad Korzeniowski som han
fortfarande hette – till kapten i handelsflottan, på mindre än två år. När
segelfartygen ersattes av ångfartyg ansåg sig Conrad vara färdig med sjölivet,
och slog sig till ro som engelsk medborgare, med äktenskap och familjeliv, och
ett begynnande författarskap. Då var han i fyrtioårsåldern.
Lord Jim från 1900 har verklig förlaga. Ett fartyg riskerade att
förlisa på 1880-talet, och befälen övergav skeppet och lät sin last gå under i
vågorna, utan att kunna förutse att de skulle räddas och försätta befälen i en moraliskt
penibel och brottslig situation, precis som romanens Jim. Överstyrmannen på det
verkliga fartyget ingick faktiskt i ledningen på fartyget ”Vidar”, och hans
ersättare där skulle heta – Joseph Conrad.
Jasanoff visar hur
Conrads roman liknar en typisk skepparhistoria: lång och utförlig och omständlig,
byggd i lager efter lager, utifrån premissen att åhörarna till havs har all tid
i världen. Det kunde läsarna under Conrads samtid för all del också ha, även om
livet på land avviker från det till sjöss. Framför allt är det värre beställt med
vår tids tålamod, verkar Jasanoff mena, när hon försynt medger att just Lord Jim är en lång och besvärligt
berättad roman.
Desto kortare är
förstås Mörkrets hjärta från 1899, som
ges det längsta avsnittet i den här boken. Jasanoff visar hur viktig
berättelsen om Stanleys illdåd i Afrika var för Conrad. Dennes bok Through the Dark Continent genomgick
förstås en noggrann läsning av författaren som skulle skriva Mörkrets hjärta. Det var Stanley som
etablerade bilden av Centralafrika som en mörk och ociviliserad plats full av
kannibaler, något som i viss mån reproduceras av Conrad. Medan Stanleys metoder
förkastades av England togs han väl emot av Kung Leopold av Belgien, och var
bidragande orsak till de ohyggligheter som grasserade i Kongo. Det var han som
grundade stationerna, där Conrad i sin fiktion lät Kurtz på en av dem härska
med sina ”osunda metoder”.
Jasanoff skräder
inte orden när hon berättar om vad som försiggick i Kongo. Conrad besökte verkligen
platsen 1890, och de iakttagelser han gjorde i sin dagbok tog sig in i romanen.
Jag har förstått att det är kutym att man som översättare helst nyttjar den
senaste översättningen av den bok som behandlas, men tyvärr blir det i det här
fallet då citat från Einar Heckschers slappa översättning av Mörkrets hjärta – tyvärr anlände väl den
senare översättningen av romanen för sent, alltså Christian Ekvalls från i
våras. Felaktigt anges också Louise Renners översättning till 1941 (den utkom
1949).
När Jasanoff vill
ta Conrad i försvar hamnar hon i bryderier, och vill hävda att både rasism och
misogyni – två besvärande omständigheter som det är svårt att godta när det
gäller just Mörkrets hjärta – är
försvarbara då författaren stoppar ”in det i en berättelse som underminerade
fördomar lika mycket som den förstärkte dem.” Nja, det krävs mer för att övertyga
mig.
Till skillnad från
Conrads övriga romaner bygger Nostromo
från 1904 inte på egna erfarenheter, så när vi här kan läsa om silvergruvorna i
ett fiktiv sydamerikanskt land har han inhämtat stoffet från sekundärkällor.
Det kan förklara att denna roman – hans längsta – ökade i omfång utifrån hur
författaren tog sig an källmaterialet, och kanske även var i behov att motivera
sig mer, när han inte kunde bottna i egna erfarenheter.
Främst gav det
honom tillfälle att utveckla sin pessimism, när han tog sig an den gryende
kapitalismen. De framsteg som ansågs vara gynnsamma utifrån exploateringen av
silvergruvorna i Sydamerika kunde han bara fnysa föraktfullt åt. Enligt Conrad
sjöng det brittiska imperiet på sista versen, och han förutsåg att världen
skulle mötas av en helt ny epok som dess efterträdare – alltså, Amerika. Det
var förutseende, och Jasanoff ser verkligen Nostromo
som en profetisk bok, med sin bild av de ekonomiska intressenas dominans över
allt annat.
Med tiden skulle
Conrad bli en mer medioker författare, och hans senare romaner tilldrar sig
sällan lika ihållande intresse. En av hans senare romaner, Guldpilen från 1919, tyckte rentav E.M. Forsters mamma att den
hellre borde ha hetat Blypilen.
Ironiskt nog blev den en försäljningsframgång, och det årets näst mest sålda
bok i USA – ett land Conrad föraktade. Trots sin aversion åkte han båt till USA
strax därefter, och fann sig med nöd och näppe i det absurda att han som i
flera årtionden bott till havs tvingades lösa biljett.
Jasanoffs bok är
förstås till stor nytta, inte enbart för den som läst mycket av Conrad – kanske
i synnerhet är det just den som inte är en rutinerad läsare av detta
författarskap som har mest att hämta i hennes ambitiösa och rätt ovanliga
undersökning. Jag tror också att en del av poängen med att skriva så här är att locka
fler att läsa Conrad, och det är antagligen ett gott initiativ. En renodlad
litterär studie hade nog inte nått den framgång Jasanoff fått med denna bok,
och så sett kan man väl bara applådera den.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar