att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

15 maj 2019

Gryningsvakten. Joseph Conrad i en global värld, Maya Jasanoff, översättning Helena Hansson, Daidalos


Hur aktuellt är Joseph Conrads författarskap? Nyligen skrev Victor Malm på twitter om den märkliga svenska receptionen av Conrad, fokuserad på Mörkrets hjärta, men mindre på mästerverk som Nostromo och The Secret Agent (Anarkisten). Man kunde väl tillägga att åtminstone Lord Jim haft relativt gott anseende även i Sverige (för övrigt utkom nyutgåvor av Anarkisten på Norstedts 2015 och Nostromo på Modernista 2014). Helt nyligen utkom ju också den fjärde svenska översättningen av Mörkrets hjärta på Bakhåll.

Som av en händelse – fast när är någonting någonsin ”av en händelse”? – är det just de här fyra böckerna som tas upp i Maya Jasanoffs mångfaldigt lovordade studie Gryningsvakten. Joseph Conrad i en global värld, som utkom för ett och ett halvt år sedan (jag läste originalet), och nu i svensk översättning. Jasanoff är historiker, och tar sig an romanerna utifrån en idé om att den globaliserade värld vi nu upplever förevisar stora likheter med den som förelåg för lite drygt hundra år sedan, när Conrad skrev sina fyra stora romaner.


Här ägnas var och en av romanerna ett kapitel. Sålunda handlar det om vår tids avigsidor, och hur Anarkisten skildrar terrorismen, hur Lord Jim skildrar global fraktindustri och den nya teknikens erövrande av gammal teknik, hur Mörkrets hjärta skildrar kolonialismen och imperialismen, och slutligen hur Nostromo skildrar den multinationella kapitalismen, och kan läsas i spåret av finanskrisen 2008. 

Utgångspunkten här är att verken är fortsatt aktuella, att de talar direkt till vår tid. Det är vanskligt att tala om klassikernas ”aktualitet” (som när Folkteatern i Göteborg sätter upp Madame Bovary i höst och gör henne till en influencer). Att något är ”aktuellt”, det kan man väl med de rätta argumenten säga om allt? Conrad om någon visste en del om värdet i att argumentera hellre med de rätta orden än med de rätta argumenten; det är ingen tillfällighet att just detta citeras i handböcker i retorik. Så att hävda att en viss författare förebådar ditten eller datten, det behöver vi inte lägga så stor vikt vid.  

Jasanoff är ivrig att hitta goda omdömen om Conrad, och nog kan sådana anföras, även om just Henry James ord som hon väljer att citera lika gärna låter som negativ kritik: ”Ingen har – för intellektuell användning – vetat allt du vet, och du har, som konstnären bakom alltsammans, en sakkunskap, som ingen har kommit i närheten av.” Med andra ord: det är dina erfarenheter som gör dig till författare. Till detta kan läggas många bitska omdömen från Virginia Woolf, både mot personen och mot författaren: ”stiff and ornate […] the sound of his own voice was dearer to him than the voice of humanity in its anguish”. Och för all del flera reprimander från Vladimir Nabokov, som visserligen konkurrerade om att skriva på ett annat språk än sitt modersmål.

Det Jasanoff bidrar med är ett nytt slags biografiskrivande, där hon läser verken utifrån en mindre litteraturvetenskaplig synvinkel. Trots att Conrad i princip aldrig sett havet bestämde han sig som sjuttonåring att bli sjöman. På ett märkligt sätt var han en kombination av naiv drömmare och cynisk realist, där visionerna alltid är verklighetsförankrade i en sträng pessimism. Till det skickliga med den här boken hör inlevelsen i Conrads sjömanskap, som var en så viktig beståndsdel i hans tidiga romaner och noveller. Det är lätt även för oss som läser att föreställa oss skepparen Conrad stå där på däck som gryningsvakt – så som omslaget avbildar honom.

I korthet handlar det alltså om hur Anarkisten från 1907 förebådar vårt århundrades terrorism, med sina skildringar av bombdåd i sin samtids London. Conrad utgår från aktuella fall från 1880-talet. Jasanoff saknar inte kvickhet när hon skriver om ineffektiviten hos de politiska anarkisterna och deras ineffektivitet: ”Anarkismen levererade slutklämmar mer än de klämde åt överheten.” (originalet har: ”Anarchism delivered more punch line than punch”). Det här är också ett exempel på Helena Hanssons oftast välfunna översättningar (att engelskans ”ghoul” snarare är likätare än likplundrare är väl en marginell anmärkning). 

Villkoren på de fartyg som Conrad skulle ta anställning på var inte bara präglade av slitsamhet, utan också förenad med livsfara. Under 1860-talet dog minst 500 sjömän till havs på de engelska fartygen, ett enstaka år mer än det dubbla. Det var också dåligt betalt, och rederierna gjorde sig beroende av utlänningar, som kunde utgöra upp till 40 % av besättningen. Från att vara mer eller mindre okunnig i engelska avancerade Conrad – eller Konrad Korzeniowski som han fortfarande hette – till kapten i handelsflottan, på mindre än två år. När segelfartygen ersattes av ångfartyg ansåg sig Conrad vara färdig med sjölivet, och slog sig till ro som engelsk medborgare, med äktenskap och familjeliv, och ett begynnande författarskap. Då var han i fyrtioårsåldern.

Lord Jim från 1900 har verklig förlaga. Ett fartyg riskerade att förlisa på 1880-talet, och befälen övergav skeppet och lät sin last gå under i vågorna, utan att kunna förutse att de skulle räddas och försätta befälen i en moraliskt penibel och brottslig situation, precis som romanens Jim. Överstyrmannen på det verkliga fartyget ingick faktiskt i ledningen på fartyget ”Vidar”, och hans ersättare där skulle heta – Joseph Conrad.

Jasanoff visar hur Conrads roman liknar en typisk skepparhistoria: lång och utförlig och omständlig, byggd i lager efter lager, utifrån premissen att åhörarna till havs har all tid i världen. Det kunde läsarna under Conrads samtid för all del också ha, även om livet på land avviker från det till sjöss. Framför allt är det värre beställt med vår tids tålamod, verkar Jasanoff mena, när hon försynt medger att just Lord Jim är en lång och besvärligt berättad roman.   

Desto kortare är förstås Mörkrets hjärta från 1899, som ges det längsta avsnittet i den här boken. Jasanoff visar hur viktig berättelsen om Stanleys illdåd i Afrika var för Conrad. Dennes bok Through the Dark Continent genomgick förstås en noggrann läsning av författaren som skulle skriva Mörkrets hjärta. Det var Stanley som etablerade bilden av Centralafrika som en mörk och ociviliserad plats full av kannibaler, något som i viss mån reproduceras av Conrad. Medan Stanleys metoder förkastades av England togs han väl emot av Kung Leopold av Belgien, och var bidragande orsak till de ohyggligheter som grasserade i Kongo. Det var han som grundade stationerna, där Conrad i sin fiktion lät Kurtz på en av dem härska med sina ”osunda metoder”.  

Jasanoff skräder inte orden när hon berättar om vad som försiggick i Kongo. Conrad besökte verkligen platsen 1890, och de iakttagelser han gjorde i sin dagbok tog sig in i romanen. Jag har förstått att det är kutym att man som översättare helst nyttjar den senaste översättningen av den bok som behandlas, men tyvärr blir det i det här fallet då citat från Einar Heckschers slappa översättning av Mörkrets hjärta – tyvärr anlände väl den senare översättningen av romanen för sent, alltså Christian Ekvalls från i våras. Felaktigt anges också Louise Renners översättning till 1941 (den utkom 1949).   

När Jasanoff vill ta Conrad i försvar hamnar hon i bryderier, och vill hävda att både rasism och misogyni – två besvärande omständigheter som det är svårt att godta när det gäller just Mörkrets hjärta – är försvarbara då författaren stoppar ”in det i en berättelse som underminerade fördomar lika mycket som den förstärkte dem.” Nja, det krävs mer för att övertyga mig.

Till skillnad från Conrads övriga romaner bygger Nostromo från 1904 inte på egna erfarenheter, så när vi här kan läsa om silvergruvorna i ett fiktiv sydamerikanskt land har han inhämtat stoffet från sekundärkällor. Det kan förklara att denna roman – hans längsta – ökade i omfång utifrån hur författaren tog sig an källmaterialet, och kanske även var i behov att motivera sig mer, när han inte kunde bottna i egna erfarenheter.

Främst gav det honom tillfälle att utveckla sin pessimism, när han tog sig an den gryende kapitalismen. De framsteg som ansågs vara gynnsamma utifrån exploateringen av silvergruvorna i Sydamerika kunde han bara fnysa föraktfullt åt. Enligt Conrad sjöng det brittiska imperiet på sista versen, och han förutsåg att världen skulle mötas av en helt ny epok som dess efterträdare – alltså, Amerika. Det var förutseende, och Jasanoff ser verkligen Nostromo som en profetisk bok, med sin bild av de ekonomiska intressenas dominans över allt annat.

Med tiden skulle Conrad bli en mer medioker författare, och hans senare romaner tilldrar sig sällan lika ihållande intresse. En av hans senare romaner, Guldpilen från 1919, tyckte rentav E.M. Forsters mamma att den hellre borde ha hetat Blypilen. Ironiskt nog blev den en försäljningsframgång, och det årets näst mest sålda bok i USA – ett land Conrad föraktade. Trots sin aversion åkte han båt till USA strax därefter, och fann sig med nöd och näppe i det absurda att han som i flera årtionden bott till havs tvingades lösa biljett.   

Jasanoffs bok är förstås till stor nytta, inte enbart för den som läst mycket av Conrad – kanske i synnerhet är det just den som inte är en rutinerad läsare av detta författarskap som har mest att hämta i hennes ambitiösa och rätt ovanliga undersökning. Jag tror också att en del  av poängen med att skriva så här är att locka fler att läsa Conrad, och det är antagligen ett gott initiativ. En renodlad litterär studie hade nog inte nått den framgång Jasanoff fått med denna bok, och så sett kan man väl bara applådera den.   

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar