att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

6 maj 2019

Tidig musik, Jeffrey Eugenides, översättning Niclas Nilsson, Norstedts


Jeffrey Eugenides noveller handlar ofta om människor på kant med tillvaron, skildrade med en förlåtande humoristisk skärpa. De är ojämna, men hälften når upp till högstanivån i hans romaner.

Människorna i Jeffrey Eugenides noveller är aningen skamfilade. Boken Tidig musik samlar tio stycken sådana öden, tillkomna under en period av nästan trettio år. Tidsspannet märks knappt, då det här är en författare där inte bara tematiken är konsekvent, utan även stilen.


Det är skrivet på ett stundtals avmätt och nästan distanserat sätt. Ibland hotar det att bli för avståndstagande, men när det väl fungerar är det novellkonst av bästa märke, och då blir identifikationen med de stackars huvudpersonerna märkligt intim. De är vagt missnöjda enslingar som kunde ha klivit ut ur någon av Edward Hoppers tavlor.  

Då kan det handla om Wally Mars  i novellen ”Öspipett”, inbjuden på en inseminationsceremoni hos en före detta flickvän. Hon har valt ut vems sperma som ska användas, men Wally bestämmer sig för att byta ut den mot sin egen. Eller Charlie D i ”Hitta skurken”, som fått besöksförbud från sin familj, men bestämmer sig för att överträda det – bara en smula, till att börja med.

Gemensamt för just de här karaktärerna, och ett par till, är att de upplever sig snuvade på konfekten, och därför har rätt till revansch. Det blir sällan gynnsamt utfall, och en cynisk läsart skulle kategorisera dem som losers. Men det är något med Eugenides både försynta och bestämda stil som åstadkommer en slags bevarad integritet även hos dessa förment misslyckade typer.

Eller så här: det är roligt, men inte på deras bekostnad. Kanske för att de är så orättmätigt behandlade av ödet, eller vad man nu vill kalla omständigheterna. Eller för att vi känner igen våra egna skavanker. I titelnovellen kämpar Rodney med sin musikkarriär, med obetalda räkningar och lån som urartar. Hustrun tillverkar lukt-dockor, med minimala bidrag till hushållskassan.

Just lukt är ett återkommande inslag. Det är gott om odörer från trasiga toaletter, men även svettiga kroppslukter, mögliga huslukter. Husen är ofta i dåligt skick, liksom de som bebor dem. Eugenides humor är vass, ofta oförmodad, och nästan otillbörligt rolig.

Det som mest kännetecknar Eugenides är hans nyanserade verklighetsskildring, där saker sällan är vad de ser ut att vara. Detta gäller alltså i hans bästa noveller – kanske hälften av dem är just så där målinriktat originella som vi har lärt känna i hans romaner.

Två av dem har nyligen återutgetts av Modernista. Det rör sig om debuten Virgin Suicides från 90-talet och Pulitzerprisvinnaren Middlesex från tidigt 00-tal. Virgin Suicides är berättelsen om fem överjordiskt vackra tonårssystrar som begår självmord, till förtret för grannarna som spionerat på dem och försöker lappa ihop något slags motiv till detta drastiska beslut.

Det är en originell roman. Frågan är om inte Middlesex ändå är ännu mer udda, med hermafroditen Calliope (Cal) som huvudperson, och som bas för en familjekrönika över flera generationer. Dess tematik kring migration och identitet borgar för att den torde bli en levande klassiker. Åtminstone jag har svårt att nämna en bättre roman publicerad under detta århundrade.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten6/5 2019)

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar