att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

15 dec. 2019

Platsen där bilarna köar döda, Leif Holmstrand, Leo A. Sörlin, S.L.E.M. produktion


I storformat, något som liknar barndomens bilderböcker, presenteras ett konstprojekt från 2014. Konstnären och poeten Leif Holmstrand tar sig in i en bilskrot  i Malmö i sällskap med Sofia Bornheim, med fotografen Leo A. Sörlin som regissör och fotograf. Deras improviserade lekar, en performance, resulterar i ett antal fotografier, och senare skriver Holmstrand texter till dessa. Först nu utkommer boken.

Det är ett praktverk utsökt formgiven, även om omslaget kan ge associationer just till barnboken. Eller är det mina fördomar som spökar? Mina erfarenheter om bilar har ju också med barndomen att göra – en kompis som var besatt av allt som hade med motorer att göra och tillbringade somrarna på olika ställen där det kördes rallycross, och vi spelade kort där man skulle samla på hästkrafter och cylindrar. Och nu – tja, jag tog ju körkortet som 37-åring, och när vi för drygt 10 år sedan köpte en bil var allt jag kunde säga till de som frågade att det var en grå Saab.


Bilderna gestaltar möten mellan kropp och maskin. Holmstrands dikter löper i form av textremsor, filtrerade genom hans omisskännliga temperament. Ibland sker det genom en total uppgivenhet, att maskinerna redan har getts det sista ordet. Det är lätt att sympatisera med: jag tycker bilar är det fulaste som finns, men ändå kan jag inte låta bli att beröras av den H.R. Giger-estetik som fotografierna förmedlar.

Den gladpackade Holmstrand underkastas den överordnade Bornheims nycker i fotografierna. Det är det artificiella som premieras här, illusionen som försöker bekämpa rosten från de skrotade bilarna. Hejda mig den som kan, men jag gillar det förstörda intryck som de rostiga bilarna förmedlar, att de här framstår som helt berövade sin agens i kraft av avställda, förpassade till sin hädanfärd. Därmed skapas en grovhetens estetik.

En estetik där Holmstrands text förstärker de relationella egenheterna, en klart uttalad idiosynkrasi, konsekvent och fokuserad:

den som hackar räddar världen
dagen kyler ner och skyddar
vi har magiskt öppnat vraket
nu kan vem som helst passera

den som hackar räddar världen 
bältet driver djupa fåror
nu kan muskelfibrer flyga
moln av tunna trådar stiger

Och kropparna blir otympliga, svårmanövrerade i detta landskap, denna kyrkogård av begravda bilar. Kropparna devalveras, dekonstrueras, och måste återuppfinnas, mitt ibland alla dessa skördade motorer. Vad de säger oss är att vi inte har något val, att vi styrs av andra krafter, om vi accepterar uppfattningen om oss som motorer. Är inte människan då en maskin?

Vad fotografierna förmedlar är också hur vi hejdas, med plastfolien som en metafor för det som bromsar oss och håller oss tillbaka. Holmstrand har till allt detta skrivit något som kan uppfattas som ett libretto: ja, här finns embryot till en hel opera om det maskinmässiga och dess relation till det organiska. Då fångar han det motstånd som finns i hur vi förhåller oss till maskinerna. Det är faktiskt inspirerande när han aktiverar det motstånd som latent finns hos vi som läser.

”Dags att börja arbeta”, lyder en av bokens underförstådda refränger, som jag väljer att läsa som en uppmaning. Det finns här en undersökning av relationen människa-maskin med bäring från idéer hos J.G. Ballard (Crash), men också något mindre systematiskt, och kanske mer dynamiskt: en återkomst av något slag.  

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar