att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

19 dec. 2019

Mirjams resa hennes klännings isstavs larv, Eva Kristina Olsson, Faethon


Eva Kristina Olsson är en doldis i svensk poesi, trots att hon gett ut böcker i drygt trettio år. Till viss del kan det ha legat henne i fatet att hon skriver en poesi som påminner om Katarina Frostenson och Ann Jäderlund, och att deras röster ljudit starkare i samtidsdiskursen. Men det vore en skev felläsning att kalla henne en epigon – snarare har hennes idiom på senare tid rört sig i en originell riktning.

Nu har hon gett ut en kufisk bok på förlaget Faethon, en bok som till viss del är apart men till en annan del ställer sig intill den bok hon gav ut för två år sedan på Bonniers, ett av det årets mest förbisedda diktsamlingar. Det ängelsgröna sakramentet var en bok skriven med grön text, snillrikt formgiven av Johan Melbi i samarbete med poeten. Årets bok heter, och håll i er nu, Mirjams resa hennes klännings isstavs larv. Här är texten skriven med rött typsnitt.


Den Mirjam som apostroferas i titeln är Mirjam Tuominen, den finlandssvenska författaren som var i ropet kring mitten av 1900-talet, och som fått en oväntad men välkommen renässans i Sverige de senaste åren, där Eskaton håller på att ge ut essäerna och lyriken, medan Modernista tog sig an novellerna i två vackra volymer. Förra året utkom också dottern Tuva Korsströms biografi, en av årets bästa böcker. Det rör sig om ett djupt annorlunda författarskap som fortsätter att ge ett märkligt intryck, och det är förstås inte svårt att förstå att en poet som Olsson fascinerats av det.   

Det är med en sällsynt form av inlevelse Olsson tar sig an Tuominen, även om det mest sker indirekt i denna diktsamling. Jag tycker den är ungefär lika fängslande som Ann Jäderlunds diktsamling från tidigare i höst, Ensamtal. På tal om Jäderlund, om vi nu måste, finns det också något som kopplar ihop den här boken med en av hennes tidigare böcker, Mörker mörka mörkt kristaller från 1994. Det här är också en vattensång, med ett diktjag som så att säga går på botten – som söker sig under ytan för att sjunka ned där ens kropp tillåts landa i något beständigt. När du upplever att tillvaron är ett fritt fall ned i eländet kan en sådan position vara välkommen.

Men det är med annorlunda troper Olsson tecknar sin lyriska biografi om Mirjam Tuominen, som här blir en rastlöst sökande person med en emfatisk klänning där språket håller på att ta form. Ja, det blir en skildring av författaren på väg mot ett uttryckssätt, där kläderna blir betydelsebärande och –skapande. Olsson arbetar med upprepningen som poetisk princip, med avgörande ord som just ”klänning”, ”is”, ”ansikte” och ”hav”. Den stav som titeln indikerar fanns rentav med i den förra boken: ”rummet stavas efter din ängelsgröna stav”. De änglar som befolkade den boken har här ersatts av den djupt mänskliga och kroppsliga Mirjam.

Här är isen en nästan för perfekt och nästan övertydlig metafor för olyckan – den inre kölden, vilken kliché, ändå? Jo, kanske, men Olsson leker med våra förväntningar. Tuominen inväntar förlösning, söker efter något som kan frigöra plågorna, som om hon accepterat att lindring inte finns. Och vattnet både lockar och hotar, blir en inbjudande famn likväl som en dödsscen. För henne – både Tuominen och Olsson ingår i denna singulara entitet – är orden sensoriska element.

Dikten ges förmåga att lyfta det som tyngs ned:

                      jag ska bryta mot isberg och
                      de piggarna blir vassare tyngre men
                      sen när jag färdats och nått stranden
                      ska i min rinnande klänning orden
                      komma som är allts slut och början

Det är de avgörande ögonblicken som eftersöks här. Det är också snyggt gjort hur det mjuka ställs mot det hårda, de dun som introduceras och deras färd mot den kalla isen. Olsson gestaltar Tuominens resa mot ett språk – och vilket språk det är! Här demonstreras den häpnad som uppstår när en författare ställer sig ansikte mot ansikte med en annan författare.  

Och vilket fokus som uppstår när de här dikterna kretsar kring diktjagets färd mot detta, mot ett språk och dess nollpunkt och dess potentiella utplåning. Att det här är en stark bok betvivlar jag inte – det är starkt därför att det är skrivet med sådan insats, något som är nästan starkare än identifikation. Vad Olsson påminner oss om är hur viktig Tuominens insats är, genom att vara den författare som åstadkommer ett eget språk åt en viss typ av människa. Vi som förstår, vi förstår, vi som aldrig i livet skulle klara oss utan den typen av insatser.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar