att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

30 dec. 2019

Hindre, Morten Chemnitz, Gyldendal


Med Innan april skrev Morten Chemnitz en av senare års mest försynt lysande danska diktsamlingar. Nu har hans tredje bok utkommit, Hindre, och han fortsätter undersöka det korta formatet, genom en tunn samling där dikterna oftast har formatet fem till sex rader, ibland ännu kortare.

Det är ett svårt format: det ger lätt en känsla av urvattning, att något saknas. Innan april klarade exakt av den balansgången, genom att bevara antydningen intakt, och få läsaren att uppleva just det där som saknades som något av diktens kärna, att det var avsikten – en slags present från författaren, som gav mandat att tillsammans upptäcka det som var diktens budskap, det vill säga de korta meddelandena om det svåra i att vara vid liv.


Detta utforskande fortsätter alltså nu med den här tunna volymen. En vag atmosfär av katastrof infinner sig genom de sex korta sviterna. Men också handlar det om tyngden, om vad det innebär att vara människa – nedtryckt, och förnimma att man inte hör hemma i sin egen kropp, hur den här kroppen än ser ut. Så det är mycket referenser till det kroppsliga. Och att upptäcka världen är ju ibland samma sak som att upptäcka sig själv.

Annars är Chemnitz dikt snål på andra referenser, alltså till en igenkännbar värld utanför den inre som vi alla delar. Då blir det en dikt helt frikopplad från verkligheten, oberoende av samtiden, och i den bemärkningen tidlös. Här behövs ingen kontextuell förståelse för att den ska bli begriplig.

Vad den i stället ägnar sig åt är att bygga kedjor av missförhållanden, peka ut de orättvisor som styr vår tillvaro. Olyckorna och smärtorna som förenar oss, men också det som utgör våra hinder, med Chemnitz väl valda titel som interlokutör, alltså det som begränsar oss. I dikterna finns tydligt avgränsade rum, för det tillhör ju också det som begränsar oss – lika mycket de yttre som de inre förutsättningarna.

I Chemnitz minimalistiska dikt handlar det också om att själv vara sin största fiende:

                      det ødelagte har sine egne afstande

                      nakken
                      dens svage hældning
                      at læne sig
                      indad
                      en retning kan være mild

Det är skrivet med stor insats men med små åtbörder, där ordet ”retning” (riktning) blir ett nyckelbegrepp: det skrivna rör sig mot kroppens känsligaste punkter. Vad är kroppens känsligaste punkt? Hjärtat? Själen? I en så här koncis dikt blir varje stavelse och affix betydelsebärande. Fast vad då betydelse? Det blir något av ett villospår att leta ledtrådar och förklaringar. I en av låtarna på sin nya skiva sjunger Nick Cave att ”we’re all so sick and tired of seeing things as they are”, och det är något liknande Chemnitz vill formulera – att tingen bara är ting, men att vi behöver tro på dem ändå.

Här pekas en ny riktning ut för poesin, där man behöver en viss överblick för att se klart. Så blir det här en bok som kastar sitt ljus över en bok som Innan april – som jag alltså läste både på danska och på svenska – och får mig att undra om jag inte varit för snål eller åtminstone avvaktande i min bedömning. Nu är jag desto mer övertygad att Chemnitz vill åstadkomma är denna nya väg för poesin, att den inte behöver vara instängd för att den rör sig mot det inre.

Vad Chemnitz också gör med sin dikt är att påminna att allt vi gör tar oss längre ifrån oss själva, längre bort från det känsligaste (själen?). Livet är inte bombastiskt, så varför skulle dikten vara det? Vår identitet och personlighet går förlorade, och i de här dikterna tecknas ett försiktigt motstånd. Friktion och motstånd: det är ju det som livet består av, men det kan bara sägas underförstått. Det är en pessimistisk dikt, som alltså behandlar begränsningarna utan att låta sig definieras av dessa.   

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar