att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

28 dec. 2019

First You Write a Sentence. The Elements of Reading, Writing … and Life, Joe Moran, Penguin


En komiker som vill lyckas bör försätta sin publik i en viss trygghet som ändå lämnar den på helspänn. Med andra ord: den dörr som vetter mot faran ska vara på glänt men inte vidöppen. Det är den legendariske engelske komikern Ken Dodds exempel, som lånas av Joe Moran som använder den för att illustrera hur man skriver meningar, till sin bok i ämnet som jag roat mig med under jullovet.

First You Write a Sentence heter den, och Moran är road av metaforer, analogier och liknelser som denna. Att skriva långa meningar, vad liknar det? Kanske det är som att vara trapetskonstnär? Nja, den förkastas, till förmån för lindansarens syssla. Att gå på lina, exempelvis spänd mellan två höghus – det är väl ändå likt vad som sker när man formulerar meningar? Tja, kanske det, fast den bästa bilden för generellt skrivande tillhör den danska poeten Pia Tafdrup: att gå över vatten.


Moran upplyser oss att med undantag för att sova är skrivande det som upptagit det mesta av hans tid. Eftersom det sällan tidigare varit så giltigt med klyschan att ”vi är alla skribenter” finns det förstås anledning för kanske inte riktigt alla av oss, men många, att ta del av hans insikter i detta ämne. Det är ofta mängden av substantiv som markerar en text som mer floskulös, menar han bland annat.

Många som skriver torde vara ense med mig att högläsning botar många dåligt formulerade meningar. Det är en metod som avslöjar dålig rytm, dåliga ordval, dålig kommatering, men informerar också när en mening är för lång. Att skriva må vara något annat än att tala, men det är ändå så att en röst hörs i det skrivna; det som identifierar skribenten mer än ordval och meningslängd är det förtroliga mötet mellan den röst som talar i texten till den lyssnande läsaren. Det är något som sker i det spontana, och därför kan vissa av de råd som yppas i böcker som denna lätt te sig en smula överflödiga eller direkt vanskliga.

Viktigare än ordförrådet är kommatering. Men kommateringen är svår, bland annat därför att det inte finns tydliga grammatiska regler. Moran påminner att interpunktion introducerades av munkar, som placerade dem i de latinska Bibeltexter som skulle högläsas av präster för att underlätta pausering. Tecknen lånades från musiktermen neume, som står för det grekiska pneuma – andetag. Just så ska en mening fungera, enligt Morans stränga diktat: vara möjlig att läsa under ett andetag. Givetvis är han medveten att det inte går att läsa Marcel Proust om man följer detta slaviskt, och vad vore väl På spaning efter den tid som flytt utan denna förmåga att knyta samman intrycken i långa följder, där anspänningen fluktuerar mellan det som sker i den egentliga världen och hur det skildras språkligt?

Att förtydliga är att förenkla. Träddiagram som pekar ut subjekten och predikaten och objekten och predikatsfyllnad och agenter och adverbial i all ära (i rättvisans namn är Moran inte heller något fan av dessa krångliga moduler), men vad som ger meningar liv är något mer intuitivt. Och det är meningarna som ger texten liv, mer än flashiga ordval. En allt för självmedveten approach till skrivande vore förkastligt: det är när du släpper sargen och – tja, börjar gå på vattnet och inte längs strandkanten som du upptäcker friheten i att skriva på riktigt.

”Only bad poets think that rules cramp their style. The good ones know that rules are the road to invention”, skriver Moran lite lagom spefullt. Det är lätt att vara ense med honom, som när han varnar för det som på engelska kallas ”topic sentences”, det vill säga starkt formulerade meningar som presenterar ämnet, och som rekommenderas i alla handböcker om akademiskt skrivande. I bra texter är meningarna levande väsen, och lika lätt igenkännbara som fingeravtryck. Ofta räcker det med att läsa 1-2 meningar av, säg Hjalmar Söderberg, Klas Östergren eller Sara Stridsberg, för att förstå vem som har skrivit vad.    

Han vill i likhet med mig ransonera skiljetecknen, och då skulle semikolonet behandlas som en dyrgrip. För den som skriver mycket, brukar jag säga, räcker det med ett semikolon om dagen; även om jag själv är ett fan av detta tecken tycker jag att en text får vara bra lång för att överleva fler än ett sådant. Eller, för att utnyttja det flödesschema som Benjamin Dreyer uppfann för uttrycket ”should’ve” och om du bör använda det i ditt skrivande:

Är du Flannery O’Connor? Tummen upp.
Är du inte Flannery O’Connor? Avstå från det.

Något liknande kunde sägas om semikolonet.

Är du Virginia Woolf? Tummen upp, använd det hur ofta som helst.
Är du inte Virginia Woolf? Var sparsam med ditt användande.

Men det är lika lätt att ibland vara oense med Moran, som när han snackar om Lego, att det skulle vara en träffande liknelse för skrivande. Återigen: det är intuitionen som styr, och den kan man inte riktigt övertala. Ofta är det just det opassande som passar allra bäst, det där som med kritikerklyschan ”skaver”, och så är det inte riktigt med Lego. En bra text mår bra av ett visst tålamod med skavankerna, blessyrerna, skönhetsfläckarna – så länge det är just en bra text. Eller med Goethes visdomsord: ”Endast solen har rätt till sina fläckar.”

Visst är det bra att lära sig hantverket, teknikerna, metoderna, men vi får inte heller glömma att en bra text ska vara dynamisk och inte mekanisk. Moran förstår att det mest är nybörjare som behöver utnyttja metoder, och att en text som förlitar sig för mycket på knep för att indikera ”god struktur”, såsom sambandssignaler, blir statisk och livlös. Att, som Moran då och då föreslår, hellre välja korta ord än långa, blir också i sig monotont och förutsägbart. En bra mening innehåller i någon mening något överraskande. Den föregående meningens ordvits var kanske inte lyckad – ”mening … mening” - men det är också i de mindre lyckade försöken som en text kommer till liv. Tyvärr har han ibland en benägenhet att ge efter för impulsen att skriva sentimentalt och med just den typ av förutsägbara slutsatser som han annars skyndar sig att ta avstånd ifrån: ”A long sentence should feel alive, awake, kinetic, aerobic – like a poem. […] I always know that it is going somewhere, and that its final destination will feel like home.” 

Även om ett av hans sju kapitel behandlar långa meningar är det uppenbart att han favoriserar de korta meningarna. Så gör väl också jag, åtminstone när jag skriver kritik av det kortare slaget. I en dagstidning är spalterna ofta så smala att det blir svårläst när meningarna blir för långa – med Morans definition överskridande 35 ord. Det är sällan mer än ett självändamål med för långa meningar i den typen av text, medan det är skillnad på hur Proust, eller för den delen Virginia Woolf bildar meningar. Det är inte svårt att hitta exempel på utsökta meningar hos Woolf, som denna ur To the Lighthouse, där mr Bankes beskriver mrs Ramsay:

So that if it was her beauty merely that one thought of, one must remember the quivering thing, the living thing (they were carrying bricks up a little plank as he watched them), and work it into the picture; or if one thought of her simply as a woman, one must endow her with some freak of idiosyncrasy; or suppose some latent desire to doff her roalty to form as if her beauty bored her and all that men say of beauty, and she wanted only to be like other people, insignificant. (Woolf, 1927.)

Så var det bara hennes skönhet man tänkte på fick man inte glömma det hos henne som var skälvande liv (han stod och såg på hur de bar tegelstenar över en smal planka) och passa in det i bilden; eller om man tänkte på henne enbart som kvinna måste man tillerkänna henne ett slags överkänslighet (hon tyckte inte om beundran) eller förutsätta en hemlig önskan hos henne att lägga av sin drottninglika stil, som om hennes egen skönhet och allt männen säger om skönhet tråkade ut henne och hon bara ville vara lik andra, en helt obetydlig människa. (Översättning IngaLisa Munck och Sonja Bergvall, 1953.)

Så om det bara var hennes skönhet man tänkte på, måste man komma ihåg det där skälvande, levande inslaget (de bar tegelstenar uppför en liten planka medan han iakttog dem) och foga in det i bilden; eller om man tänkte på henne enbart som kvinna måste man tillmäta henne ett drag av egensinnighet; eller tänka sig en underliggande önskan att lägga av sig den drottninglika skepnaden, som om hennes skönhet och allt vad män sa om skönhet tråkade ut henne och hon bara ville som alla andra, obemärkt. (Översättning Margareta Backgård, 2019.)

Hårda fakta: Woolfs mening innehåller 92 ord, sex utsökta kommatecken, två ljuvliga semikolon, en parentes. Notera främst sista kommatecknet, alldeles innan det sista lite överraskande men ändå väntade ordet: ”insignificant”. Den äldre svenska översättningen: 98 ord, två kommatecken, ett semikolon, två parenteser. Bristen på kommatecken birdrar nog mer till att göra meningen mer svårforcerad än den omotiverade andra parentesen. Den nyare svenska översättningen: 88 ord, fyra kommatecken, två semikolon, en parentes. Den nyare översättningen är som synes mer ordagrann, på gott och ont – men det är till dess fördel att den följer Woolfs intention att hålla på det sista ordet, vars effekt blir desto starkare när det anländer efter den relativt långa meningen.

Så bildas det som på musikspråk kallas kadens, och som Moran tar upp just i anslutning till de långa meningarna, och där Woolf givetvis får ett omnämnande. I generell mening blir kadensen det som avslutar meningen, och där kan väl just den här slumpmässigt utvalda meningen av Woolf fungera som illustration. De korta meningarna ska dessutom anpassas till styckenas längd, och även här förespråkar Moran korthet, med det lite ljusskygga argumentet att läsare föredrar mycket vitt utrymme mellan textstyckena.

I förhållande till handböcker i skrivande är Morans bok förhållandevis lika ogenerös med råd som konkreta exempel. Däremot avslutar han med tjugo meningar om meningar, som koncist sammanfattar de flesta av de slutsatser som boken har innehållit. Så här lyder den sista av dessa statuter: ”A sentence is a gift from from writer to reader, one that should never have to be bought – with boredom, confusion, the duty to admire the giver, or anything else.”

Många underskattar hur tålamodsprövande det är att nå fram till bra meningar. Hur mycket övning som ligger bakom en bra text. Alltså: fusket går inte att dölja. Lita på mig här, som läser typ tusen elevuppsatser om året. Det är inte svårt att bedöma hur mycket tid som ligger bakom det skrivna, utifrån graden av slarv, oftast manifesterat i dålig kommatering, syftningsfel, dålig variation i ordval. 

Vad som fattas de dåliga texterna är den typ av gehör som man nog kan träna sig till, bara man är beredd på att det saknas genvägar. De trista men ändå för somliga goda nyheterna är att det krävs väldigt mycket läsning för att lära sig se vad som är bra och dålig meningsbyggnad. Självförtroende och ödmjukhet i lika hög grad är också bra att ha.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar